Ett besök i en helt annan värld.
söndag 5 februari 2012
Stockholm, Sverige
Under den första safaridagen i Lake Manyara frågade vår guide Herman oss om vi ville göra ett besök i en massajby dagen därpå på vår väg genom Ngorongororeservatet till Serengeti. Vi funderade länge och väl och ställde en massa frågor till Herman. Hur skulle det gå till? Jo, vi skulle helt enkelt köra till en by som brukar ta emot besök och fråga om det finns möjlighet till det. Är det helt frivilligt från byns sida? Ja, de som inte vill ha besök säger helt enkelt nej. Herman visste redan på förhand vilka byar som brukade ta emot besök. Vad kostar det och vem/vad går pengarna till? Man betalar 50 USD per sällskap och då går pengarna rakt ned i fickorna på massajerna som främst använder pengarna till att köpa in vatten till byn. Tillslut kom vi fram till att det kändes bra så vi gav Herman klartecken.
Min första tanke när vi närmade oss massajbyn var ”by?” Det kändes som en överdrift. Det var några hyddor i en ring med plats för boskap i ett inhägnat område i mitten. Vi klev ur bilen och några massajmän som satt i skuggan under ett träd reste sig upp och närmade sig bilen. Herman frågade på swahili om vi kunde besöka byn och en av männen sa att det gick bra. En annan, yngre kille som kunde engelska – han var också den ende vi såg med lite längre hår i rastaliknande flätor (alla de andra hade renrakade huvuden, inklusive kvinnorna) – berättade hur besöket skulle gå till och sa att vi kunde börja med att betala till honom. Vi lade en 50 USD-sedel i hans hand och han tackade.
Vi följde med mot hyddorna och som på en given signal kom tjugotalet personer ut från ”byn” och ställde sig framför oss, männen på ena sidan och kvinnorna på andra. Männens tygstycken gick i röda toner, kvinnornas mer i lila. Så fantastiskt vackra färger! Kvinnorna hade små vita hattar, stora smycken runt halsen, i öronen och på armarna. Männen hade sköldar, stavar och spjut. Alla hade sandaler gjorda av bildäck. Sedan började de sjunga en välkomstsång i form av stämmor, skrik och rop. Det är väldigt svårt att beskriva hur det lät (sök på youtube ”massai welcome song” så får ni höra.) Det lät lite som Mattis-och Borkarövarna i Ronja Rövardotter. :)
Efter välkomstsången fick vi gå in i ”byn”. Där ville de unga massajmännen utmana Joakim på en hopptävling som gick ut på att hoppa jämfota så högt som möjligt från stillastående. Med tanke på att detta är en färdighet som de manliga massajerna övat på sedan barnsben måste jag säga att Joakim gjorde en rätt så hygglig insats! Men massajerna vann, trots allt. (När jag tittade på bilderna efteråt så började jag gråta av skratt. Det såg bara så himla roligt ut när Joakim hoppade och hoppade och hoppade, stackarn. Alla ville tävla mot honom.) En kvinna tog mig i handen och ledde mig till kvinnorna, hon trädde på ett av deras halssmycken runt min hals och sedan fick jag dansa en märklig dans med dem där man gungade och hoppade jämfota en liten bit upp i luften.
Byn var omgiven av breda, taggiga buskar. Massajkillen som kunde engelska berättade att de fungerar som ett staket för att hålla lejon och hyenor borta. Innanför buskarna låg 20-talet hyddor i en stor cirkel. Innanför ”hyddcirkeln” fanns ytterligare en cirkel bestående av vassa kvistar och buskar. Han berättade att boskapen leds in i cirkeln i mitten av byn på natten för att skyddas från vilddjuren.
Därefter ledde han oss in i en av hyddorna - som massajerna kallar ”manyattas”. Det var väldigt lågt i tak och förvånansvärt svalt och mörkt därinne då det inte fanns några fönster. Däremot fanns ett litet hål i taket som släppte ut röken från eldstaden som glödde. Röken låg tät inne i hyddan. Joakims linser började direkt krångla när vi kom in, sedan tårades hans ögon under hela tiden vi satt därinne. Vi kunde bara vara glada över att elden inte brann för fullt! Hyddan var byggd av grenar, gräs, löv och kodynga. Det senare luktade, kan tilläggas... Då kan man bara föreställa sig hur det är under regnperioden. De kanske vaknar av att det droppar bajs i ansiktet? Vad vet jag. Vi fick sitta på sovplatserna som verkade vara gjorda av grenar och löv, torkade djurskinn och tygstycken. En sådan liten hydda skulle rymma en hel familj. Det kändes helt osannolikt.
Massajkillen berättade lite om massajernas seder och bruk och vi fick chansen att ställa frågor.
Massajerna utövar polygami. Vår massajkille, som såg ut att vara i 17-årsåldern, berättade att han hade 41 halvsyskon och att hans pappa hade 24 fruar. Hela byn på 120 personer var alltså ”one big family”, som han själv sade.
Det är männen som styr och ställer. Under de äldstes råd kommer massajkrigarna näst på tur i rang. Förmögenhet räknas i antal kreatur, sedan i antal hustrur och barn och därefter i andra husdjur. Pengar betyder inte mycket, liksom kvinnan. Man kan utan överdrift säga att kvinnorna dragit nitlotten i massajlotteriet. De ska lyda sin man, föda så många barn som möjligt, sköta markservicen och det tunga fysiska arbetet. Det är de som hämtar ved, vatten och material till att bygga hyddor. De är de som bygger hyddorna. De har även i uppgift att mjölka och sköta barnen. Kvinnorna går upp först på morgonen. Sedan har de en lång dag fylld av arbete framför sig medan männen tar hand om boskapen. Efter att flickorna blivit omskurna (kort efter sin första menstruation) skiljs de från sin familj och den by där de vuxit upp då de blir bortgifta till en man i annan by. Låter inte så himla festligt att vara massajkvinna, om ni frågar mig.
Ingen massajkrigare äter någonsin något som en kvinna har tagit i eller sett på. Inga massajkvinnor får vara med när männen äter, bara när de dricker te. (Däremot kan de äta tillsammans med vita kvinnor.) Först äter männen, sen kvinnorna och sist barnen. Kvinnor och barn får äta utomhus så att männen ostört kan äta i hyddan. Man får inte äta med sin vänstra hand. Allt lagas över öppen eld.
Djuren är stommen i massajernas liv. De lever av mjölk, kött och blod som de får av just djuren. De jagar inte och äter aldrig kött från vilda djur. Spjuten har de enbart för att försvara sig på savannen. Massajkillen berättade att de som behöver extra styrka dricker blod blandat med mjölk som man sedan värmer ordentligt. Detta blir en mycket näringsrik dryck. De tappar blodet ur en stark och frisk ko genom att sätta en strypsnara runt halsen på kon och tappa den på precis så mycket blod som är möjligt utan att djuret dör.
Efter besöket i hyddan fick vi se deras lilla skola, eller ”day care center”. Det var en hydda modell större där de mindre barnen satt på små bänkar och fick lära sig att läsa, skriva och räkna. En liten pojke gick fram till tavlan, pekade med en pinne och sade bokstäverna och siffrorna högt, varpå de andra barnen upprepade samma siffra tillbaka högt och ljudligt. Det märktes att de var stolta över sina kunskaper och vi log och applåderade när de var klara.
Barnen betyder allra mest för massajerna. Utan barn räknas man som fattig, hur många kor man än har. Och barn fanns det gott om!
Vi skänkte pengar till skolan och köpte några massajsmycken, mest av artighet och för att hjälpa, därefter var besöket i massajbyn slut. Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var en av de absoluta höjdpunkterna på hela resan. Det var verkligen ett besök i en helt annan värld. Vi lärde oss otroligt mycket om massajerna och deras fascinerande liv och en hel del om vad vi tar för givet i de liv vi lever här i Sverige.
Uppdaterad söndag 5 februari 2012