Lake Manyara National Park
tisdag 31 januari 2012
Stockholm, Sverige
Torsdagen den 5 januari bar det av mot sydligare breddgrader. Flygrutten gick Stockholm – Doha (ca 7 h), därefter Doha – Nairobi (ca 6 h), slutligen Nairobi – Kilimanjaro Airport (ca 35 minuter). Puh!
Redan vid mellanlandningen i Nairobi fick vi en försmak av Afrika. Trångt, nedgånget och oorganiserat. Flygplansbyggnaden var en enda stor betongkoloss med skyltar och inredning från 70-talet. Knappt några fönster som släppte in solljus. Stället påminde närmast om ett fängelse, men med en massa små butiker. Boardingkortet bestod av en gul, inplastad pappersbit som återanvändes för alla resenärer. Kladdigt... När vi satt i gaten och tittade ut på landningsbanan såg vi människor överallt, bussar och traktorer med bagage i släptåg som körde omkring huller om buller bland flygplanen. Jag undrade i mitt stilla sinne om vi skulle kliva på rätt plan? Det verkade inte vara någon ordning alls! En flygplatskille ropade ut ”Kilimanjaro!”, vinkade åt oss att komma, sedan gällde det att hänga på rätt folkmassa till rätt plan eftersom vi korsade andra köer av människor på väg till andra plan. Jag kände mig tvungen att fråga flygvärdinnan ombord ”is this the flight to Kilimanjaro...?”. Hon nickade och log.
Det blev en kort flygresa. Ändå skulle de hinna med att servera frukost. Jag och Joakim hade tyvärr fått platser längst bak i planet och hann bara ta en sked av yoghurten innan de ryckte undan den eftersom det var dags för landning. Snopet!
Väl framme i Kilimanjaro klev vi ut på landningsbanan och in i en vägg av hetta. Dallrande, het luft och obekanta dofter och ljud. Äntligen framme. ”Hello Africa, tell me how you're doing!!” Vilken känsla! Det första vi fick visa upp när vi kom in i den pyttelilla flygplatsen (tänk Skellefte ;) var intyg på att vi tagit Gula Febern-vaccin, därefter blev det fotografering för visum, trycka fingeravtryck och betala inreseskatt.
Vår guide Herman mötte oss med ett stort leende och kraftigt handslag. Han frågade hur resan gått och ledde oss till bilen parkerad vid en skylt nedstucken i marken där det stod ”Lidman & Sarfati”. Jag bara gapade. ”Is this...our car for the safari?” frågade jag med tvekan i rösten. ”Yes!” svarade Herman glatt. Bilen var helt enorm. En Toyota-jeep modell större, med plats för 7 resenärer +chaufför, men det var bara vi två som skulle åka. Vi hade gott om benutrymme hela safarin kan jag meddela. (Man kunde gå omkring inne i bilen och välja plats beroende på varifrån man bäst såg djuren.) Längst bak fanns en kyl med plats för dricka och mat.
Färden till staden Arusha tog ungefär en timme. Längs med vägen såg vi människor överallt, skinande blanka motorcyklar (”it's from the chinese people...” sade Herman) barn som kånkade småsyskon på ryggen, kvinnor som bar stora, tunga hinkar på huvudet, folk som ledde cyklar med enorma påsar med ris, mjöl etc på pakethållarna. De flesta av männen hade skjorta och kostymbyxor som var några nummer för stora, medan många kvinnor hade färgglada sjalar och saronger. Och vad var det för dofter vi inte kunde placera? Överallt brände de något som doftade sött, kanske bambu eller bananblad?
När vi anlände till Arusha var det förmiddag och Herman körde oss direkt till vårt hotell ”Outpost Lodge”. Som tur var hade vi inget inplanerat den första dagen. Vi åt lunch i hotellets restaurang. Efter det slocknade vi på rummet, helt slutkörda efter den långa resan. Vi steg upp på eftermiddagen, gick och åt middag på hotellets restaurang igen chicken sizlar, riktigt yummi!), därefter tillbaka till sängs. Zzzz.... Det åskade, blixtrade och regnade när vi la oss men det var inga som helst problem att somna. Tur var väl det för dagen därpå var det dags för safari, då gällde det att vara utvilad!
Klockan 8 på morgonen den 7 januari packade vi in allt bagage i jeepen och gav oss iväg mot Lake Manyara National Park, den första anhalten på safarin. På vägen dit började det bli lite glesare med människor. De flesta vi såg var massajer som var ute och vallade boskap. Deras vackra, klarröda tyger fladdrade i vinden och stod i vacker kontrast till den karga marken. Massajkvinnor satt längs med vägen med rakade huvuden och stora smycken i öronen. Vi såg en grupp unga massajkrigare helt svartklädda med svartmålade ansikten och fjädrar i håret. Jag tog en suddig bild på dem genom bilfönstret, de såg riktigt läskiga ut!
Herman berättade att det är i samband med omskärelsen som massajmännens krigarliv inleds. Alla massajpojkar som ska omskäras samma år gör det samtidigt och omskärelsedagen är en stor festlighet. Tillsammans flyttar sedan de unga krigarna till en egen by där de dansar och tänker ut hur de ska bevisa sitt mod för omgivningen. De får en väldigt stark sammanhållning. Det vi såg var alltså ett gäng unga massajpojkar som blivit omskurna och skulle ta sitt kliv in i det vuxna massajlivet. Fascinerande.
Ni får höra mer om massajerna senare när jag skriver om vårt besök i en massajby i Ngorongororeservatet.
Det första som hände när vi körde längs den slingrande vägen ned i Lake Manyara National Park var att en elefanthona kom springandes över vägen (eller snarare stigen...). Hon trumpetade för fullt och satte av in i buskaget. Inte långt efter henne kom en hanne i samma fart. Hur vi såg att det var en hanne? Tja, den hade två snablar om vi säger så. Sist och minst kom en elefantunge springandes och följde efter de första två. Vad som hände sen förtäljer inte historien, men vi stod som förstenade i bilen och efter några minuters prassel och trumpetande i buskaget kom alla tre gåendes tillbaka i lugn och maklig takt. De korsade stigen igen och vände sina söta rumpor mot oss och började mumsa blad. Så fina. Mitt hjärta slog så hårt, så hårt. Är det inte världens finaste djur så säg!
Vi körde runt i Lake Manyara National Park hela dagen och såg djur till höger och vänster. Det var väldigt mycket växtlighet, mer som en djungel än savann, så vi såg mängder av apor och babianer socialisera precis utanför bilfönstret. De plockade i varandras pälsar, jagade varandra upp i träden, bar små bebisbabianer under magen, kivades, busade och grälade. Vi såg även blue monkey (jag skrev upp djuren på engelska efter Hermans instruktioner och jag hittar inget bra översättningsverktyg på nätet så ni får hålla tillgodo), ”klipspringer” (en liten antilop på ca 10-13 kg som stod på en klippa) , giraffer som mumsade i sig blad, impalor som studsade in i skogen, vårtsvin med hög svansföring (Pumba i lejonkungen), southern ground hornbill (en skitläcker, ganska stor fågel med svart fjäderdräkt, rött runt ögonen och en röd påse under näbben), flodhästar och bufflar fast på ganska långt håll, en örn (brown snake yeagle), zebror, några små dik-diks (tillhör familjen dvärgantiloper), branded mungos, egyptian gees, vervet monkeys, asgamar och en svart stork. Det var helt fantastiskt att få se alla dessa djur i sin naturliga miljö och en djungel som fullkomligt sjöd av liv.
Efter dagsturen i Lake Manyara körde Herman oss till nästa boende, ”Kirurmu tented lodge”, som låg uppe på sluttningen av Great rift valley. Vägen dit var stenig, lerig och väldigt gropig. Herman sa att det bara var några kilometer upp men det tog cirka fyrtio minuter att köra. Väl uppe var det en fantastisk utsikt över Lake Manyara och dalen.
Själva boendet utgjordes av permanenta intältade rum på pålar. Tälten var väl separerade från varandra. Vi såg bara två andra små ”tälthus” på håll. Dusch och toalett fanns inne i tältet. Vi bodde verkligen mitt i djungeln, med bara ett tygstycke mellan oss och alla djur. Det var mäktigt att somna in till ljudet av ett tjugotal olika fåglar som hade partaj ute i skogen, apor som tjoade och grodor som ”knirkade”. Tro't eller ej men vi somnade som små barn till alla läten i djungeln. Det var otroligt sövande!
Vi vaknade tidigt morgonen därpå. Skogens alla läten var i full gång igen. När vi tittade ut genom den genomskinliga delen av tältet såg vi solen gå upp över Lake Manyara. Det var helt makalöst vackert. Vi åt en god frukost i utomhusrestaurangen innan det bar av mot Serengeti och Ngorongorokratern!
Det skriver jag om nästa gång... ;)
Uppdaterad tisdag 31 januari 2012