Serengeti andra dagen +Ngorongorokratern
söndag 19 februari 2012
Stockholm, Sverige
Varning för ännu ett långt inlägg! Här kommer både Serengeti och Ngorongorokratern i en enda redogörelse. Sedan blir inget mer skrivande om safari utan Zanzibar i nästa... :)
När vi vaknade den första morgonen i Serengeti var vi väldigt peppade på en hel dags ”game drive” i reservatet. För första gången under safarin skulle vi sova på samma ställe två nätter i rad, vilket innebär att vi slapp packa ihop, checka ut och ta med oss allt bagage. Efter frukosten vid åtta-snåret skuttade vi förväntansfulla in i jeepen och gav oss iväg. Dammet yrde när vi körde från hotellet, nedför berget och genom den snåriga terrängen mot savannen. Nu skulle vi ”spotta” lejon! Det märktes att även guiden Herman var förväntansfull. Denna dag skulle vi enbart köra omkring långsamt och leta djur, inte köra för att transportera oss från ett ställe från ett annat.
Vi såg som väntat otroligt många djur under dagen. Det började så smått med lite schakaler, roliga och färgglada fåglar, bufflar som låg och degade i ett träsk, coke's hartebeest (en sorts koantilop med vridna horn) och mungos. Vi stod upp i bilen och Herman körde oss långsamt längs med ödsliga stigar samtidigt som han spanade efter lejon. Ibland stannade han och tog fram kikaren och kikade mot en av ”öarna” med stenbumlingar på savannen. Dessa öar kallades ”kopjes”. Det var vid/på sådana kopjes som lejonen brukade hålla till. Det var så spännande! Vid ett tillfälle gick Herman ut och tittade i leran och såg färska lejonspår. Vi började närma oss...
Efter en stund stannade Herman bilen och pekade mot ett träd. ”There, two lions!” Vi tog fram kikarna och såg två honor som låg och slappade på varsin gren. De hade förmodligen varit ute och jagat mat till sina karlar och ungar hela natten så de förtjänade nog sin sömn. Oss brydde de sig inte nämnvärt om.
Vi såg några råttliknande (fast sötare) varelser som kallades hirax, både rock hirax och tree hirax. De senare gav ifrån sig ett visst ljud när rovdjur närmade sig vilket var en bra varning för övriga djur.
När det började knorra i magen körde vi fram till en kopje och Herman stannade bilen. Han klev ut, plockade några stenar från marken och kastade iväg mot buskagen. Det prasslade till. Inget hände. Det var tydligen lugnt för oss att gå upp och ha picknick på det lilla berget tillsammans med ett annat safarisällskap som tog följe med oss. Det kändes lite nervöst där vi gick, men vi pratade högt och ljudligt och det kändes tryggt, trots allt.
Uppe på berget fanns en liten grotta där massajer hade målat på grottväggen. Där fanns även något som hette ”ngong-rocks”, vilket var stora bumlingar som massajerna gröpt runda hål i genom att slå små, runda stenar mot den. Det måste ha tagit en evighet att åstadkomma, och det lät mycket riktigt ”ngong” när man slog en mindre sten mot bumlingen. Det lät som om den var helt ihålig och metallisk. Ljudet ekade över savannen. Vi åt vår picknicklåda i skuggan av en jättestor sten, med utsikt över hela Serengeti. Det var makalöst vackert!
Efter picknicken gav vi oss iväg igen. Efter en stund såg vi en leopard ligga i ett träd. Herman körde närmare och vi såg den riktigt tydligt. Så vacker! Vi såg fler lejon, bland annat en riktigt slö lejonhanne som gick och la sig under en buske.
Flera gånger under dagen tänkte jag på vilken suverän bil vi åkte med. Den där toyotajeepen tog verkligen alla sorters terränger. Det var gräs, lera, gyttja (där gasade vi så gyttjan bara sprutade!), stora stenar och gropar i marken, sandhögar, -you name it! Jeepen var verkligen vår bästa vän. Ingenting rådde på den. Dessutom var vår käre Herman en helt fantastisk terrängförare. Han var enormt professionell och det märktes att han kunde savannen och bilkörningen på sina fem fingrar. Vi kände oss trygga under precis hela safarin.
Dagen därpå, på vägen till Ngorongorokratern, såg vi en maraboustork som var så gräsligt ful! Varför man ville namnge ett chokladmärke efter den är en gåta...
Ngorongorokratern var inte av denna värld. När vi körde ned i den kändes det som att köra ned i Edens lustgård. Där fanns alla djur ni kan tänka er och det var förbjudet för människor att övernatta i kratern. Man var tvungen att vara uppe ur kratern senast kl 18. Utan att bli för långrandig kan jag säga att vi såg zebror och gnuer på väldigt nära håll, bufflar, noshörningar (där hade vi the big five! Check!), flamingos, lejon, storkar, elands, elefanter, pelikaner, ”bat-eared fox”, servalkatt (väldigt sällsynt katt att se, hur läcker som helst!) och babyhyenas.
När vi kom upp till hotellet uppe på kammen av kratern (Ngorongoro Sopa Lodge) var vi helt utmattade men utsikten fick oss att tappa andan. Vilket läge det hotellet hade! Solen höll på att gå ned på andra sidan kratern och vi skyndade oss att checka in, lämna bagaget på rummet och gå och beställa varsin iskall kilimanjaro-öl. Vi fick första parkett till solnedgången. Vilket otroligt skådespel, med solen som gick ned på andra sidan kratern och färgade himlen alldeles röd och alla djungelns ljud som omgav oss. Där och då trodde vi nog att vi drömde av utmattning. Vi önskade att vi kunde stanna tiden, om så bara för en stund...
Så var den safarin till ända. Vi var 100 % nöjda och såg verkligen framemot två veckors sol och bad på Zanzibar...
Uppdaterad söndag 4 mars 2012