Jag och naturen.
tisdag 25 oktober 2005
Nelson, Nya Zeeland
Solen star som hogst pa himlen, och genom den av varme dallrande luften kan skonjas en vit molnstrimma, delandes det vidstrackta grona havet och den klarbla himlen. Tropiska faglars tjatter och visslingar blandas med tidvattnets branningar mot det annu unga men massiva berget.
En svettparla rinner ned for en anstrangd panna. Tvekandes fortsatter den ut over nasryggen, en tyst balansgang over ett solbrant och fraknigt landskap. En annan droppe har redan klarat av samma resa, och de bada aterforenas strax under nastippen. Ett lugn intrader under brakdelen av en sekund, da ingenting ror sig. Allt ar stilla. Allt ar tyst.
Tillslut vinner gravitationen och drar ut droppen, sliter i den med all sin kraft, tills den slapper taget och ger upp.
En krabba stor som en hand gommer sig under en sten. I hasten skrapar den skalet mot stenen och astadkommer ett krafsande ljud.
Fingrarna haller fortfarande kvar kring det av naturen formade nastan obefintliga handgreppet pa bergssidan medans en fot letar efter faste utan resultat. Adrenalinet pumpas fortfarande ut i mangder sedan kraftmatningen med den valdiga salhanen. Musklerna ar stela av anstrangning.
Fingrarna orkar snart inte langre. Ett sista forsok. Allt eller inget.
Foten lamnar den trygga klippan bakom sig for att finna faste - vilket faste som helst - under resten av kroppen, som trott hoppas att det ska lyckas. For en sekund, nar rorelseenergin far kroppen att tryckas mot bergssidan, lyckas det. Hade varlden frusit denna sekund skulle det sett ut att ha lyckats. Men det gor den inte. Foten halkar pa havstulpaner och blamusslor, ger aven den efter for tyngdlagen, och faller nedat mot vagornas raseri. Kroppen foljer tvunget efter, fingrarna skrapas mot den oslipade stenen och ett andetag halls inne.
Allt blir tyst, vagornas branningar blir inte mer an skuggor av sitt forna jag. Vattnet ar kallt och klart.
Nagonstans darute lurar salhanen, nagonstans i narheten.
Simmandet sker automatiskt, pa ren reflex. Ytan bryts och tiden gar pa halvfart. Stranden ar inte mer an tjugo meter bort. Sakta narmar den sig, medans vagorna skoljer over nacken och fortsatter forbi. Skorna kunde lika garna vara ankare, och kladerna smiter at, som for att hindra dess barare att komma fram.
Nagonstans finns salen.
Vattnet borjar grumlas av vagornas mote med stranden, och fotterna tar i botten. Ett kampande steg. Sedan tva. Halva kroppen uppe. En fagel skriker hogt ovanfor, och vattnet nar nu bara till knana. En sista titt bakat, for att vara saker. Ingenting. Utmattade lungor stanker vatten genom vidoppna nasborrar, och lattnaden sprider sig genom en kall, vat kropp som sakta varms av solen.
Uppdaterad tisdag 25 oktober 2005