Volontärarbete på Zoo...
tisdag 20 oktober 2009
Mérida, Venezuela
Efter att ha tillbringat cirka en vecka med tillsammans med flensan (vars sällskap jag inte saknar det allra minsta) så började jag äntligen jobba som volontär på El Parque Zoologico Chorros de Milla i tisdags förra veckan (13/10)!
Jag har jobbat där i 7 dagar nu och hittintills har jag inte skrivit något om det, så istället för att skriva sju separata dagboksinlägg så kommer här en sammanfattning!
Det bestämdes att jag skulle vara på djurparken förmiddagar mellan klockan 09.30-12.30, så efter frukosten på tisdagsmorgonen bar det iväg till busshållplatsen.
En liten kul sak som måste nämnas, som för svenskar troligtvis ter sig helt puckat, är att det inte existerar något som ens påminner om tidtabeller här i Venezuela! Bussarna kommer när dom kommer och vart dom går är inte heller lätt att lista ut, så det gäller att fråga chauffören innan man kliver på.
Men å andra sidan kostar det bara 1,1 BsF (2 SEK) vart man än ska, så jag ska inte klaga!
Men nog om detta fenomen nu, det var ju trots allt mina upplevelser på djurparken som var det viktiga och inte mina bussupplevelser!
När jag anlände till Méridas Zoo på tisdagsmorgonen (en halvtimma försent) började jag gå runt och leta efter Felipe, djurparkens veterinär, det var han som jag skulle jobba ihop med.
När jag, efter en liten rundtur, hittade Felipe så befann han sig inne på karantänområdet och höll precis på att ta hand om en skadad fågel, en sorts falk tror jag det var.
Där var också en annan kille som hjälpte honom, Gonzalo Sanchez Chavez, alias “Mr. Chavez“ - han gillar inte det smeknamnet speciellt mycket, men det är roligt!
Det är faktiskt Gonzalo som jag jobbar mest ihop med, en riktigt skön snubbe som pluggar till zoolog, gillar samma musik som jag (80-tals rock) och som bara tänker på brudar hela tiden.
Fågeln, som Felipe vårdade, var mycket svag när den kom till djurparken och var nedsövd under behandlingen för att det skulle vara möjligt att ge den näring och annat viktigt med sprutor.
Tyvärr hjälpte inte behandlingen utan under följande natt så dog falken.
Om det berodde på att den helt enkelt var för svag eller att den blev för stressad (fåglar kan dö av stress) vet vi inte, men vi var tvugna att försöka hjälpa den på något sätt.
Vårt nästa projekt var att försöka mata en boaorm. Detta visade sig dock vara en mer komplicerad uppgift än jag först hade trott. Den hade ingen aptit alls, trots att den i regel bara äter cirka en gång i månaden!
Mössen vi försökte få den att äta blev tråkigt nog orörda.
Den dåliga aptiten berodde troligtvis på att den hade för låg kroppstemperatur och då sparar dom gärna på energin. Vad jag har förstått gäller detta i princip alla reptiler som är kallblodiga.
Vi blev helt enkelt tvungna att försöka tvångsmata den två meter långa boan! Detta är inget jag gör varje dag om man säger så, men det var grymt intressant!
Maten vi gav ormen bestod av hästkött blandat med ägg och vitaminpulver, mums!
När Gonzalo, efter mycket “slit“, lyckats bända upp munnen på ormen, tryckte jag ner köttbitarna i halsen med en pincett, lätt som en plätt!
Självklart har jag fått göra en massa annat också! Så därför, helt och hållet för eran underhållnings skull, följer nu en rad olika upplevelser i en troligtvis icke-krolologisk ordning!
En av de många förmåner som man har som volontär på zoo är den extrema närkontakt man kan få ha med djuren, en närkontakt som vanliga besökare bara skulle kunna drömma om. Jag gillar just denna förmån speciellt mycket!
Inne i karantänorådet finns det en rad olika djur, bland annat två stycken kondorer (grymt stora fåglar).
Den ena av dem heter Cachik.
Detta är en unge som precis påbörjat sin utveckling till att bli vuxen. Denna “tonåring“ stoltserar med ett vingspann på 2,5 meter, fullvuxna kondorer kan få ett vingspann på cirka 3,4 meter, så Kachik har en bit kvar!
Gonzalo tyckte att det skulle vara en kul upplevelse för mej om han släppte ut denna “lilla“ fågel ur sin bur så han fick ströva fritt på området. Självklart tyckte jag det samma!
Att se denna unge lunka runt på området och breda ut sina vingar var grymt häftigt. Katchik visade sig dessutom vara mycket nyfiken av sig och fick mig att seriöst ifrågasätta om han inte var en avlägen (extremt avlägsen) släkting till en viss Nicke... mina skosnören och byxfickor var i alla fall omåttligt populära!
För er som undrar om det verkligen var så smart att släppa ut denna kondor på området så fanns det ingen risk att han skulle kunna flyga sin kos.
Kondorer är som sagt “ganska“ stora fåglar med tunga vingar, vilket gör att dem inte kan flaxa tillräckligt fort för att kunna lyfta från marken speciellt högt. Detta innebär att dem “bara“ kan glidflyga, genom att utnyttja de luftströmmar som finns uppe i bergen där dem vanligtvis lever, alltså inte inne på karantänområdet.
En annan utav patienterna på djurparken är en liten Mono de Noche-hanne (natt-apa) som blivit rejält skadad utav en hona, så det är dubbelt så pinigt för honom.
Terry har vi döpt honom tills förresten.
Han undkom med två stora köttsår, ett på ryggen och ett längre ned vid svansfästet, som båda blev mycket infekterade. Han blev dessutom illa biten i svansen och blev så skadad i sitt vänstra öga att Felipe tyvärr fick plocka bort det.
När jag kom in i bilden så var ögat redan borttaget och försöken att få såren att läka i full gång. Ett utav de läkemedel som vi använder är faktiskt vanlig flytande honung. Honung (har jag fått lära mig) har en rad olika naturliga antibiotiska egenskaper och stimulerar även hudvävnad att återbildas, slå det du Iprenmannen!
Terry är på bättringsvägen nu och vi har hopp om att han ska klara sig!
Min favorit på djurparken är utan tvekan Kairo.
Detta djur är mycket tillgiven av sig. Han är för det mesta på bra humör och leksugen, det vill säga om man inte stör honom mitt i maten! Han gillar för övrigt att bli kliad på magen och ryggen.
Ni kanske nu föreställer er att Kairo är någon litet mysigt får eller liknande... ni är långt ute och cyklar!
Kairo är nämligen en lejonhanne som är runt 4-5 år gammal. Han är cirka 1.40m hög, 1,70m lång och väger mer än 100 kg, en ganska stor kissekatt med andra ord (den största jag har sett i varje fall)!
Men som sagt så är han min favorit utan tvekan och han har nu börjat känna igen mig när jag kommer och hälsar på, vilket de flesta besökare tycker är grymt fascinerande.
Att klappa Kairo är ungefär som att klappa en häst, lite kladdigare dock, och manen är grymt mysig att gräva ner sina händer i. att se honom rulla runt på golvet, precis som vilken vanlig husdjurs-katt som helst, är mycket roande se.
Jag nämnde innan att han för det mesta är grymt leksugen, ett intresse jag antar att vi båda har gemensamt! Det vanligaste leken är att man springer runt runt eller försöker finta honom eller något liknande och han följer efter.
Naturligtvis befinner jag utanför buren när vi leker, för även om Kairo kanske inte skulle försöka döda mej om jag gick in så skulle troligtvis kraften i hans sätt att “leka“ ta kål på mej utan några större problem! Men upplevelsen att leka med en förvuxen katt, med extrem skäggväxt, är en upplevelse som slår det mesta!
För övrigt så har jag under mina dagar på djurparken tvångsmatat en hel del olika reptiler, såsom boaormar, leguaner och krokodiler.
Jag har rengjort stora terrarier med diverse kräldjur i storlek både Small, Medium och Large.
Jag har hjälpt Gonzalo med att flytta dem två mest agressiva ormarna på hela djurparken, dem biter allt som rör sig. Ormarna flyttades från sitt terrarium till karantän-området för att få ett antal möss var att kalasa på, dem åt tack och lov självmant!
Jag har sett på när Felippe visade sig på stuva linan genom att hålla i alla möjliga sorters dödligt giftiga skallerormar, enbart för mitt nöjes skull (tack så mycket!).
Att erbjuda besökare att fotograferas när de håller i olika boa- och pytonormar är en annan utav mina uppgifter emellanåt, mycket roande då en del inte gillar ormar speciellt mycket!
Det har blivit en hel del konverserande med papegojorna, vi trivs mycket bra ihop och jag har väldigt roligt.
Som Gonzalo så lustigt uttryckte sig så beror det nog på att vi befinner oss på ungefär samma intelligensnivå...
Papegojorna har i varje fall lärt sig säga hola (hej), feo (ful) och att busvissla på tjejer (ibland killar med). Jag försöker emellanåt – när jag inte har nåt bättre för mej - att utöka deras ordförråd med diverse roliga ord, än så länge går det trögt fram. Om detta beror på att jag är otydlig i min artikulation eller om dom inte förstår svenska lämnar jag osagt!
Jaa... nu tror jag att jag har fått med det mesta faktiskt. Troligtvis har det hänt fler spännande saker, men jag orkar inte skriva mer nu!
Hasta luego!!!
Uppdaterad fredag 30 oktober 2009