Bananer och choklad pa Finca Sarita
torsdag 19 februari 2009
Baños, Ecuador
Nu har vi varit en dryg vecka pa var praktikplats Finca Sarita och det kvarstar en vecka innan vi drar vidare, forst till Quito och sedan till bergen, Ibarra, for att leva med en familj indìginas. Har kommer ett forsok att sammanfatta vad vi gor:
Finca Sarita ar en liten gard som lever sjalvforsorjande pa organiskt jordbruk, med permakultur. Forklaras narmast som en motsats till monokultur och dar man odlar allting i ett enda virrvarr, for olika vaxter hjalper varandra bar de blandas.
Det ar ett fantastiskt landskap har, sa frodigt, och det ar paradisiskt med all frukt och gronsaker som vaxer, liksom bara av sig sjalvt. Vi bor i en familj i bambu-cabañas utan vaggar men med mycket myggnat.
Varje dag gar vi upp halv sju och matar djuren. Har finns en gris, fem far, 20 hons, 5 marsvin och ett konstigt vilt djur som har beslagtagits pga illegal handel. Da hugger vi sockerror med machete, plockar bananer och mango m.m. Sen ater vi frukost, och jobbar hart tre timmar till. Oftast med att plantera kaffe, men ocksa med att hugga bambu, skotta sand eller ta hand om gronsakslandet. Efter lunch brukar vi gora nagot lugnare, laga mat eller gora hantverk. Vi har tillverkat kaffe, choklad och olika saker med jornotter. Allting vaxer och skordas pa garden. En dag hade vi lektion med Servio (pappan i famljen) om organisk odling och att odla efter manens faser. En annan dag besokte vi en bananplantage, och idag har vi besokt tva olika kakaocentraler, dar man foradlar organisk kakao. Fantastiskt intressant att se hur det gar till och hur allting produceras. Bananer, kaffe, kakao, allt vi trycker i oss i Sverige. Servio ar jattepedagogisk och brinner verkligen for det han gor. Forutom sin Finca jobbar han pa universitetet har i Manabi med att sprida kunskap kring organisk odling och att hjalpa bonder att ga over till organiskt fran konventionellt. Jag onskar bara att jag forstod battre spanska, sa att jag inte missade nagonting av det han sade. Forutom Servio bor vi med mamma Maria och barnen Eric, Sara, Joaquin, Manuco och Valentina. De pratar i hundra kilometer i timmen sa jag forstar inte ett ord av vad de sager. Har finns ocksa Annika, en annan praktikant fran Tyskland, som har blivit en nara van. Hon kan battre spanska och oversatter nar det behovs.
Igar byggde vi en ugn for lerhantverk, och badade i lera. Forra veckan badade vi i floden, det var fantastiskt. Over helgen akte vi till en strand och badade (brande oss) Vad som inte ar fantastiskt ar alla man som ska prata med en hela tiden. Orkar inte. Vi sager numera att vi kommer fran Afrika. Ingen reagerar. Roligt. Landet ar vidrigt nar det galler konsroller, men det forstod ni sakert. Och det ar jobbigt att vara turistattraktion pga att man ar utlanning och samtidigt kvinna eftersom det betyder att man vill att alla man ska skrika efter en hela tiden. Varst har hittills. Hoppas det blir battre i bergen hos indiginas, har en kansla att det blir det.
Slanger upp lite kort som ar ganska gamla, men som jag fick nu. Man tar ju inte mycket bilder pa sig sjalv, sa det tar ett tag innan dom kommer...
Tanker mycket pa er darmhemma. Hur har ni det?
Uppdaterad torsdag 19 februari 2009