Resdagboken

livet

lördag 16 oktober 2010 Bobo-Dioulasso, Hauts-Bassins, Burkina Faso
  • 306 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Ani sogoma, god morgon på djula, som är det språk de flesta pratar här. I princip alla pratar ju franska också, men det har de lärt sig i skolan.

Jag vet inte om det är att sliter lite med franskan som gör att jag lärt mig väldigt väldigt lite djula, eller om det är att det är ett krångligt språk helt enkelt. Det finns en hel uppsjö med hälsningar beroende på vilken tid på dagen det är och dessutom frågas det om familj och hälsa och så vidare och så vidare. Franskan dock känns som att jag ändå går lite framåt i, speciellt sen jag köpt en ordbok och lånade en lärdigfranska-bok av en kompis och en skolbok från barnhemsskolan. Så nu sitter jag nu och då på min säng och pluggar, så vi får hoppas man kommer märka resultat.

En dag när jag ville ringa ett samtal på vägen hem från skolan stannade jag vid ett telecenter där det inte fanns nån linje. Men det fanns en mobiltelefon som jag ringde från och ägaren till telefonen är nu min vän. Äntligen en tjejkompis som jag kan umgås med lika okonstlat som mina killkompisar. Agnes heter hon. Igår gick vi på finalen av Burkinas motsvarighet till Idol, och innan det var vi hos henne där hennes mamma jobbar med att göra öl av ett sädesslag som heter millet på engelska. Vi åkte motorcykel till showen och jag var väldans nöjd med att sitta på en tjejs moto för en gångs skull. Inte för att jag har något emot killar, men syns man ute själv med en kille antar alla att man är ihop. Och när jag då nästa kväll är med en annan och några dagar senare med en annan, får folk ett dåligt intryck av en.

Burkina faso är ett fattigt land, och folk här har det hårt. Agnes två äldre systrar giftes båda bort tidigt, vid typ 16 års ålder, eftersom familjen var alltför fattig för att ha dom boendes hemma ogifta. Är de lyckliga nu då? frågade jag Agnes, Nä, inte särskilt. Agnes är den enda av sex systrar som har fått möjlighet att gå i skolan ordentligt, men även hon var tvungen att hoppa av när hon hade två år kvar. Ofta klagar inte folk, men barn som är alldeles för små för sin ålder med brunt hår som betyder näringsbrist och försäljare som är alldeles för unga att arbeta påminner en om hur hårt många runt en har det. Det går inte att sätta sig in i när man har sitt VISA och tar det slut där finns det alltid någon att låna från. Och finns inte det kan man alltid åka till norge och jobba. Och går inte det finns det alltid bidrag. Vi har otroliga möjligheter att göra vad vi vill i livet. Jag ville till exempel till Afrika och det fanns inte mycket som kunde stoppa mig. För när jag hittar ett jobb och tjänar egna pengar gör jag vad jag vill med dom, men här får den som har pengar ständigt förfrågningar från sina vänner som har mindre. Och det är dessutom efter att han har försett hela sin familj och släkt med vad de inte har råd med. En rik person här måste hela tiden ta ett val om han vill unna sig själv någonting eller om han ska ge till de som ber honom om det. Det är inte lätt. Livet här för många är verkligen inte lätt.

En uppdatering om mitt VISA-kort förstår jag att ni toklängtat efter :) Jag åkte till banken och fick tillbaks det utan problem. Fick också banktjänstemannens telefonnummer... Sen när jag skulle prova det igen hade det blivit spärrat. Tur att jag har ett till =P Idag har jag tvättat kläder och kl tre har jag engelskaläxläsning med en kille. Kl fem ska vi fira min cykel, och nån gång under dagen ska jag på internetcafé och nån gång ska jag hämta min cykel hos Agnes. Och imorgon, på samma flyg kommer Moïse och en av bänkkillarnas franska tjej, ska bli väldans intressant att se vem det är :)

Vad ska ni göra i helgen?

Elina Edler
Senast aktiv - från Addis Abeba, Etiopien
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem