Resdagboken

Ghana Banana

onsdag 1 december 2010 Bobo-Dioulasso, Hauts-Bassins, Burkina Faso
  • 333 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Halli hallå! Jag har inte haft internet särskilt mycket under tiden i Ghana, flera gånger har jag sovit hemma hos folk och när jag inte gjort det har det vart massa annat trevligt att göra än att gå till internetcafé.

Att sova hemma hos folk är väldigt trevligt i lagom dos. Ofta är det första man blir erbjuden är att sitta ner medan någon hämtar vatten till en dush. Ibland tror dom inte att vitingar tycker om deras traditionella mat så om du inte säger att du gärna äter vad dom äter så gör eller köper dom ofta speciell mat bara till dig. Typ ris eller bröd med omelett. Efter stranden fick jag lust att åka upp genom landet på den östra sidan om världens största artificiella sjö, voltasjön. Jag hade hört att vägarna där kan vara lite dåliga, men det finns mycket kulturella saker att se där. Nu i efterhand kan jag se att på grund av vägarnas tillstånd hade jag inte riktigt tid att se så mycket som jag ville. Men jag såg att det är ett superfint område.

Först åkte jag (efter att ha spenderat en natt hos en amerikansk proffessor i Accra) till Hohoe. Där var det billigaste gästhemmet inte billigt och staden var inget att se i sig själv. Men jag stannade över natten och på morgonen efter att fått frisyren fixad och lite reggaemusikshopping gjord åkte jag till Wli vattenfall. Tog en tur med en guide och vattenfallet var mäktigt! Det är något speciellt med vattenmassorna som bara faller sådär. Det här fallet var så högt att när jag gick mot det i dammen under fick jag koncentrera mig på att andas ut och inte bara in eftersom det skapade en ganska stark vattendroppsfylld vind. Jag kan verkligen inte förklara känslan men det var häftigt. Och så bor det fladdermöss i toppen och stora härliga fjärilar i botten! Underbart.

Sen när jag kom tillbaks till byn Wli fick jag reda på att det skulle bli svårt att ta sig vidare samma dag till dit jag ville. Men en av guiderna erbjöd mig att sova hos honom och sen fortsätta nästa morgon. Han hette Prosper och hans föräldrar var väldigt gulliga. Under kvällen övertalade han mig att vi kunde gå till upper falls nästa dag, som skulle vara ännu finare, och sen kunde jag fortsätta till dit jag ville. Jag tyckte verkligen om byn och hans familj så jag tänkte jag kan väl lika gärna ta den turen också.

Så nästa morgon efter att druckit te och ätit bröd traskade vi iväg. (I Ghana säger de te åt allt varmt man dricker i princip, så det kan vara både te och kaffe men ofta på morgonen är det varm choklad.) Promenaden som skulle tagit tre timmar tog fler och jag käde av lite yrsel som gav en extra spännande touch på den lite krävande vandringen (läs klättringen) genom skogen. Men det var nice ändå. Sen kom vi tillbaks och båda var väldans trötta så vi åt och vilade och jag bestämde mig för att stanna en natt till. Det var egentligen bra för då fick jag tid nog för att tvätta och låta det torka innan jag måste packa ner allt igen. Så nästa morgon tog jag en trotro, (minibustaxi) till Hohoe igen och vidare norrut. Vägen var dålig och jag kunde bara ta korta sträckor innan jag fick hitta en annan trotro och vänta på att den skulle bli full så att vi kunde åka. Om dom inte behövde reparera den först.

Jag hade siktet inställt på en nationalpark en bit utanför Nkwanta och hela dagen gick åt för att komma dit på de dåliga vägarna. Och när jag kom fram frågade jag om det fanns någon gästhus, men icke sa invånarna och visade mig till ett hotel som kostde bara lite mer än det i Hohoe, men var många gånger fräshare. I Hohoe fick jag gå ut för att dusha och mitt i dushen tog vattnet slut. Full med tvålskum väntade jag och väntade. Till slut kom en skvätt till men jag fick ropa på betjäningen och avsluta min dush med en hink vatten.

Nästa morgon frågde jag efter trotro till parken och glömde säga vilken park och fann mig plötsligt på huvudkvarteret till en mindre lokal park. -Vad vill du? -Mja, jag vill väl besöka parken tror jag? Efter diskuterande om priser (och ännu ett missförstånd då de sa att det blev 7.5 Cedi, fast det var 27 cedi) bestämdes att jag ska åka dit med en guide på cykel, ta en promenad till ett vattenfall och sova i tält innan vi cyklar tillbaks nästa morgon. Okej att det är en mindre och inte like känd park, men det är ju så mycket billigare än att sova på hotellet, bara 7,5 cedi, ju! Hehe, så skulle jag inte tänkt.

Vi åkte och köpte mat, guiden blev helt pengastinn när jag inte hade mindre än 10 cedi och köpte en sjuk massa bananer som han trodde vi skulle äta. Kors i taket. Så fullastade med tält, bananer och jag vet inte vad cyklade vi iväg i solen. Väl där var jag inte särskilt imponerad av naturen vid campingplatsen och ville komma vidare nästa morgon, så när han frågade om vi skulle vänta till nästa morgon med vandringen (på tre timmar) sa jag nej, jag vill nog ta den nu. So off we go. Och vi går och vi går. Och vi går och vi går. Och går. Och guiden säger fortfarande att det är en bit kvar till vattenfallet. Stigen har här och var växt igen och ofta ser man inte sina fötter. Dessutom har jag sett finare natur förr i Ghana, mycket mer lättillgängligt. Ibland går vi genom fält av högt gräs, ibland genom ogräs som lämnar smågrejer mellan tårna, ibland genom bambulundar och en gång över ett vattendrag på en cement mur som inte var mer än 30 cm bred och på grund av ogräset såg man inte var den slutade. Andra gånger när vi skulle korsa bäcken fanns ingen bro och jag fick hoppa upp på Saviour, guidens, rygg och hoppas på det bästa. Saviour hade stövlar och långa byxor och jag hade shorts och eccosandaler.

Naturen blev finare ju närmre fallet vi kom och såg dansande balettträd och snälla mossiga träd och slingriga hängande träd och träd som bara försökte göra sig till. Fallet var kallt och vackert men vi kunde inte vara där så länge på grund av att det redan började skymma. Eftersom jag visste att vi skulle gå samma väg tillbaks förstod till och med jag att det här kommer inte sluta trevligt. Så efter lite energigivande kakknaprande och svalkande bad begav vi oss.

Nu hade vi inte tid att se oss omkring på alla trevliga träden, utan bara försökte ta oss tillbaks så fort som möjligt. Det blev mörkare och mörkare, vi klättrade över stock och sten och bäck och halvruttna broar. Man såg att himlen fortfarande var ganska ljus men det tog sig inte genom trädverket och vi tog fram min lilla men välanvända ficklampa, den enda vi hade med oss.

Vi går och går och ficklampan börjar ledsna på det eviga lysandet. Så halva vägen tillbaks ser jag bara konturen av Saviours ben mot det klena ljuset från lampan. Och även innan såg man ju inte markens ojämnheter, så jag går så försiktigt jag kan fast vi vill snabba oss också. En gång när jag snavade vände sig Saviour och sa lite irriterat "ser du inte var jag sätter fötterna? Men varför ramlar du då?" Men faktiskt var jag förvånad över att jag nästan inte ramlade alls.

Stirra på Saviours ben, koncentrera sig på att följa efter snabbt och säkert, vifta bort insekter och ignorera växter som strök en över hela kroppen. Vi gick och vi gick. En gång när vi passerade bäcken ramlade Saviour och därmed jag och vi blev blöta igen... Och cementmuren var inte roligare att gå på i mörkret, så höll jag mig hårt i Saviours jacka och önskade att jag var nån annanstans. När vi kom förbi parkvakternas läger fick vi låna en annan ficklampa och resten av vägen var otroligt mycket behagligare, i jämförelse. När vi till slut kom fram var jag helt slut.

Nästa dag cyklade vi odushade tillbaka med våra mosade bananer och Saviour ville att jag skulle betala hyra för hans cykel också. Ahh, dessa afrikaner ibland alltså!
Jag fortsatte norrut med sikte på Bolgatanga, men fick stanna på vägen då jag fått många timmars vänttid mellan trotros. Men det är lite roligt, man behöver aldrig mer än andas till någon vart man ska så eskorteras man dit av nån. Jag sov på gästhem och nästa dag var resande också och jag träffade en tjej på den sista bussen som erbjöd mig att sova hos henne i Tamale. Alla hennes systrar välkomnade mig och var trevliga och det kändes som ett bra hem. Min värd jobbade på beauty saloon och gjorde hennatatueringar på mig som muslimer har när de gifter sig.

Nästa dag, efter nån slags äcklig frukostvälling och dumplings gjorda på bönor åkte jag vidare till Bolgatanga där jag shoppade och bestämde mig för att fortsätta redan samma dag. Jag köpte en sista ljuvlig Fan Ice (typ mjukglass) på gränsen och efter lite krångel var jag tillbaks i Burkina Faso. När jag kom till Ouaga och hade fyra timmar kvar till Bobo var klockan tjugo i tio och jag hade sjukt tur med en buss som skulle gå tio. Eftersom jag tydligen hade träffat han som hade biljetterna innan och alla gillar vitingar fick jag köpa en biljett fast bussen var full.

Nu är jag alltså tillbaks i Bobo för att gå på en kulturfestival här, men det får bli nästa inlägg, nu har jag utan tvekan skrivit nog för den här gången.

peace out!

Elina Edler
Senast aktiv - från Addis Abeba, Etiopien
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem