Resdagboken
Tembo House hotel, Stone Town.
Tembo House hotel, Stone Town.

Zanzibar!

tisdag 13 mars 2012 Stockholm, Stockholms län, Sverige
  • 667 Visningar
  • 0 Kommentarer

Det första som slog oss när vi klev ur planet på Zanzibar var HETTAN. Åh herre min GUD. Om vi tyckte det var varmt på fastlandet så var det ingenting i jämförelse. Det blev uppenbart att vi var nära ekvatorn. Man kunde inte se sin egen skugga såvida man inte lyfte på fötterna.

En transfer hämtade oss från flyget och transporterade oss till Stone Town, öns huvudstad som finns med på UNESCOS världsarvslista. Staden gör skäl för sitt namn. Det var sten överallt. Stenhus, stengator, gränder med sten. Förmodligen är just stenhus det effektivaste vapnet mot den dallrande hettan. Vid en första anblick såg staden rätt så flott ut, men när vi kom närmare och körde in i den insåg vi hur fel vi haft. Det som en gång hade varit tjusiga arabiska sultanpalats var nu nedgångna och slitna gamla byggnader. Puts som lossnat, rester av målarfärg, pelare som såg fallfärdiga ut. Vi fick båda en rätt sorglig känsla i maggropen. Här var uppenbart att man inte haft råd att restaurera och bevara de fina gamla byggnaderna. Jag jämförde snabbt staden med Havanna, som ändå tycktes modern och nyrenoverad i jämförelse…

Detta till trots visade sig hotellet ”Tembo House” vara en riktig jackpot. Där hade någon uppenbarligen haft råd (och den goda affärsidén) att restaurera upp ett gammalt palats och göra om dess rum till tjusiga hotellsviter. Vi fick en svit med flera stora läckra ”arabiska” fönster med färgade glas och balkong precis ovanför havet, vackra mosaikgolv och en stor himmelsäng. Havsluften strömmade in i rummet genom de öppna träfönstren och vi kunde höra vågorna slå. Vi stod där och gapade en lång stund och kunde inte riktigt förstå att det var där vi skulle bo.

De två dagarna vi vistades i Stone Town ville vi knappt lämna hotellet, i synnerhet inte om kvällarna. Stan kändes rätt så ruggig, om jag ska vara ärlig. Dagtid vågade vi oss ändå ut i de trånga gränderna på lite upptäcktsfärd, och det blev bättre när vi släppte kartan och bara flanerade runt. Staden var så liten (och kartorna stämde ändå inte) så det var i princip omöjligt att inte hitta tillbaka till hotellet och havet så småningom även om man gick lite vilse. Och undvek man att plocka fram kartan så flockades inte heller lika många människor omkring en (för att visa vägen för en billig penning)… Där trängdes skomakare med imamer (staden och ön består till 94 % av muslimer) och små pojkar som cyklade i sina långa, vita fotsida tygstycken i de vindlande gränderna. Överallt fanns små butiker, moskéer och minareter. Jag lade märke till en viss typ av hantverkare som var vanligt förekommande, och de var de som tillverkade kistorna och andra föremål i trä försedda med mässingspikar i dekorativa mönster. (Se foton.)

Höjdpunkten i Stone Town var besöket på minnesplatsen för den gamla slavmarknaden, vid katedralen. Det var några svenska företag, bl.a. Boliden och Ericsson, som sponsrat minnesplatsen och där fanns några slavstatyer som stod fastkedjade vid varandra i en grop. Det kändes ohyggligt att tänka på att människor kedjades fast på det där sättet, ofta tillsammans med människor från andra klaner för att de inte skulle kunna tala med varandra och göra uppror. Hu. Vi fick även gå ned i de gamla slavkamrarna för att se var slavarna hölls fångna. Det gick inte att ta in det faktum att det lilla, lilla rummet en gång i tiden varit fyllt med 70 slavar som mest. De måste ha legat huller om buller om varandra. Vidrigt var det att se, minst sagt. Guiden berättade om hur högvattnet forsade in genom de små källarfönstren och dränkte hälften av alla som hölls fångna där. De som överlevde var de mest motståndskraftiga och följdaktligen dugligaste slavarna.

Efter två dagar blev vi hämtade av nästa transfer (älska skräddarsydda paketresor!!) som tog oss upp till nordspetsen av ön. En vecka skulle vi bo på ”Langi Langi Beach Bungalow Hotell” uppe i byn Nungwi. Där var stranden helt vansinnigt vacker. Vi kisade när vi klev ur taxin trots att vi hade solglasögon. Sanden var ännu mer kritvit och mjölig än den jag sett i Karibien och Malaysia. Vattnet skiftade i olika nyanser av turkost. Det var så makalöst fint! Det första vi gjorde var att ta en drink på hotellets restaurangdel som låg på pålar över stranden. Framemot eftermiddagen rullade högvattnet in under oss. Hotellrummet var om möjligt ännu läckrare än det vi hade i Stone Town. Vi bodde i rummet som låg ”ensamt” på våning tre av tre, i en stor svit med balkong över stranden, havet och den vackra solnedgången. Galet. Där satt vi varje kväll efter det sista doppet i det ljumma havet och såg dhow-båtarna glida förbi samtidigt som vi spelade kort, åt chips och drack kall öl medan saltet torkade in i huden. Vi tittade ned på folket därnere som började samlas på restaurangen innan vi själva hoppade i duschen, sköljde av oss saltvattnet och gjorde oss i ordning för att gå ut. Det var så mysigt!

Det fanns många restauranger att välja bland. De låg på rad längst stranden om man orkade röra sig från det egna hotellets restaurang. Det visade sig vara skönt med lite variation. De sex dagar vi vistades här var helt magiska. Vi trodde att det inte kunde bli bättre.

Tills vi kom till nästa ställe, ett hotell som låg på den östra sidan om ön. Det var sista amhalt på vår tre veckor långa resa. Här låg inga ”hotell på rad”. Nej nej, det var vårt hotell, och det låg för sig självt i direkt anslutning till stranden. Vi såg inga andra hotell (även om jag vet att det fanns fler hotell lite längre bort på stranden). Det var kort och gott mycket mera öde och folktomt än det förra stället. Även här var det väldigt vackert. Man kunde promenera helt ostört på stranden, plocka snäckor i lågvattnet och bara njuta. Just när vi var där var det lite blåsigt på grund av någon orkan som härjade uppe i Kenya, men det gjorde ingenting eftersom vi kunde lägga oss i lä i solstolarna som låg mellan havet och poolen.

På detta ställe hade vi inget annat val än att slappna av totalt. All mat ingick, all dryck likaså. Det blev en hel del drinkar vid poolen… Man ville ju ha valuta för sin all-inclusive! Inte rätt tillfälle att ”hålla igen”, om man säger så. Det fanns ett spa där vi tog varsin behandling en dag och en annan dag åkte vi iväg på en snorkeltur till Mnemba-atollen, men i övrigt var vi mest intresserade av att bara släpa oss mellan solstolen, restaurangen och hotellrummet. Däremellan läste vi böcker i mängder, pratade, badade, solade, lyssnade på dokumentärer, spelade kort och lekte en frågesport på Joakims telefon. Efter en vecka var vår vilopuls nog nere på 32. Det var så skönt! Men då längtade vi faktiskt hem lite till civilisationen, Stockholm och våra vänner och bekanta. Dock inte till kylan och snön… ;)

Allt som allt fick vi verkligen en helt otrolig resa. Ett minne för livet, minst sagt.

Jenny Emilia Lidman
Senast aktiv - från Stockholm, Stockholms län, Sverige
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem