Resdagboken
Jessie min room mate. Superduktig på att spela och sjunga. Sjunger egenskrivna låtar om Jesus och Gud.
Jessie min room mate. Superduktig på att spela och sjunga. Sjunger egenskrivna låtar om Jesus och Gud.

Halvtid

onsdag 14 mars 2012 Kigali, Rwanda
  • 331 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Jag stormtrivs. Kigali är en riktigt, riktigt trevlig stad. Nu var det två veckor sen jag skrev någonting och livet har bara rullat på. Den största förändringen är väll att jag har kommit igång ordentligt med min studie, vilket verkligen var på tiden. Jag började bli duktigt nervös att den lite laid back inställningen till effektiv korrespondens och planering skulle stjälpa hela operationen. Jag var på mina första två möten på Ombudsmanna-kontoret här i stan förra veckan. Min kontaktperson, Mr Ngoga, hade skickat en "one page" till dem som jag hade skrivit angående vad jag hade tänkt att min studie skulle gå ut på och meddelat mig att jag hade ett möte avtalat kl 8.30 på måndagsmorgonen. Inga övriga kommentarer om vad som förväntades av mig eller liknande. Var lite nervös att komma för sent så jag var 40 minuter tidig istället. Tog en promenad runt i området och noterade att de andra regeringsbyggnaderna och officiella institutionerna hade långt mycket pampigare kontor är lilla Ombudsmannen. När jag kom tillbaka från promenaden var jag fortfarande en kvart tidig så jag satte mig ner i väntrummet. Det började komma in andra människor som alla hälsade, sa god morgon och log länge. Jag visste inte vem det var jag skulle träffa (hade bara ett namn och titeln "Secretary General") så jag tänkte varje gång någon kom fram till mig och skakade hand att det var henne/honom jag skulle ha ett möte med (vem jag är tänkte jag att det inte var så svårt att räkna ut, ensam i min fjäderdräkt så att säga). Konstig känsla att bara vänta på något som man inte vet vad det är. Chillade i alla fall efter bästa förmåga och sneglade lite på den inrullade tv:n, inrattad på kanalen "Rwanda Television", som visade reklam för ansökan till "Africa's Big Brother". Halv nio gick jag fram till luckan och försökte uttala namnet på personen jag skulle träffa. Ingen lycka. Fumlade fram lappen, började ljuda tydligare utan resultat varpå jag bara visade vad jag hade skrivit ner. Kvinnan frågar "french?". Eh.. No. English. Aha... Viftade åt mig att följa med och vi gick upp två trappor och in genom dörren till ett hörnkontor. Leende kvinna reser sig upp och skakar hand. Receptionisten lämnar oss. Vi står där och ler lite i tystnad, en långdragen awkward silence. Hon visar att jag kan sätta mig ner i en av de stora fåtöljerna och jag sätter mig på kanten. Tror att vi båda var lite osäkra på vad vi skulle göra. Hon sätter sig också. Mer awkward silence. "Coffee, tea, juce?". "Yes, please, coffee thank you". Assistent kommer in och börjar fixa kaffe. Tar en enorm mugg, tömmer innehållet ur en termos i muggen, visar sig att det bara fanns så att det räckte till en fjärdedel av koppen (alltså normalstor kopp kaffe). Noterade att det såg väldigt svagt ut men att det skulle nog gå bra att dricka. Assistenten ser lite bekymrad ut och hämtar en annan termos, den här gången bara med varmvatten. Fyller nöjt upp till kanten av koppen och ställer fram socker. "Thank you" säger jag och ler.

Jaa... mötet fortskrider ungefär så här: Jeanne d'Ark Mwizeneza (som är Secretary General), förstår det mesta men pratar mycket knackig engelska, "french?", eh... no, "english" (hade man bara vetat i årskurs sex när det skulle väljas språk). Jag frågar om hon vet varför jag är där. Tveksam min. Frågar om hon har läst det jag skickade. Hon hämtar sin telefon, tar fram mailen och öppnar dokumentet. "This?". Yes. Aha... Okej. Jag förklarar vad jag vill göra. Vi bestämmer oss för några nyckelord som vi båda är med på, "field study", "Ombudsman Office", "interviews" och "reports, laws and documents". Snabbt småprat om Rwanda och att jag är från Sverige. Har hela tiden svårt att avgöra när mötet är slut (eftersom jag inte vet vad som var tanken med det från början, tror hon att jag ska intervjua nu?). Tar tag i ryggsäcken flera gånger och är beredd att gå men hon rätade bara på sig i soffan. Men så ställer hon sig upp och säger att jag ska komma tillbaka nästa dag kl 10. När vi skakar hand säger hon "but your coffee", jag skrattar och säger att det var ett så kort möte att jag inte han dricka hela koppen. Hon skattar, vi tar i hand och jag andas ut.

Nästa dag trappades den pinsamma stämningen upp en nivå till. Än en gång sitter jag i väntrummet utan att veta vad mötet kommer gå ut på. Vis av erfarenhet visar jag damen i luckan direkt vad jag har skrivit på lappen om vem jag ska träffa. Jeanne d'Ark visar in mig i ett rum på markplanet. Där sitter ca 5 personer runt ett bord, det finns några hyllor med böcker och lite tidningar. Vid ett skrivbord sitter en man som jag tydligen ska träffa. Vi skakar hand och jag förstår efter någon minut att han är ansvarig för biblioteket. Aha... Pinsam tystnad. Fem okända människor runt bordet har helt slutat med det de gör och ägnar sig åt det de flesta Rwandier gör: stirrar på muzungun. Jag börjar presentera mig, ler som en tok och försöker få grepp om situationen. Han ler också, blir allvarlig och börjar ta fram olika dokument och rapporter som han så vänligt har gjort i ordning åt mig. Nu trillar polletten ner. Får de tre rapporterna son finns översatta till engelska och de mest relevanta lagarna. Sen pinsam tystnad igen. Jag ler och ler och ler. Inser att det bara är att "embrace the awkwardness" och börjar på något konstigt sätt trivas i situationen. Tills en fjärde person gör entré och presenterar sig men inte vad hon har för syfte i rummet. Jag har fullt upp med att hålla någorlunda nivå på samtalet med de två som redan sitter med mig runt skrivbordet. Kvinnan står kvar. Jeanne d'Ark reser på sig och går samtidigt som hon säger något till den tredje kvinnan på kinyarwanda. Jaha, är mötet slut nu? Den tredje kvinnan sätter sig ner. Jaha. Jag ler. Börjar småprata. Då äntligen presenterar hon sig som "Communication and Public Relations-person". Praise the Lord. Tystnad uppstår. Jag börjar berätta om varför jag är där. Tänkte att hon men största sannolikhet inte var så säker på det. Vi småpratar lite om Rwanda och Sverige igen. Att ombudsmannen är en svensk "uppfinning". Tystnad. Jag frågar lite om hon kommer från Kigali. nej från Uganda. Familjen flydde dit under oroligheterna. Försöker inkludera bibliotekarien. Kommer han från Kigali? Nej, utanför stan. Efter ca 15 ganska långa minuter kommer Jeanne d'Ark tillbaka med en stor bibba papper. Den senaste årsrapporten på engelska! Yey! Medan den bands in och mer tystnad uppstod frågade jag om jag fick se mig omkring bland hyllorna. Bibliotekarien visade mig gärna runt. Tre hyllor allt som allt med grundlig genomgång av vilken typ av böcker som fanns, på vilket språk de var skrivna och så vidare. Tacksam för det samtalsämnet. Fem par ögon följde mig runt i rummet. När mötet var slut och jag tackat, bockat och sagt farväl kände jag att det var på sin plats att även säga ett generellt hej då till alla som satt runt bordet för att de hade följt mötet med sådant intresse. Slog på mitt största leende, gick ut och kände mig som att jag hade växt två meter den senaste timmen.

Så efter ett antal mail och ett och annat telefonsamtal hade jag min första intervju idag. Än en gång lite visare av erfarenhet hade jag noga bett om att de som bokades in för intervju skulle få information om vart jag kommer ifrån, vad jag gör där och att intervjun kommer att genomföras på engelska. Det gick över förväntan. Trodde att jag skulle kräkas av nervositet innan men nivån av pinsam tystnad var minimal. Intervjun var med "Director of Preventing and Fighting Corruption and Related Offences Unit" vilket visade sig vara en ödmjuk, informell kvinna som talade bra engelska. Fick så klart frågan "french?" men jag log och ursäktade mig själv med att jag har förstått att det skulle vara praktiskt men att jag tyvärr bara pratar "english". Hon var lite tillbakadragen i början och lite osäker på mig tror jag men en timme flög förbi och det kändes som att hon började tycka om mig mot slutet. Vi skrattade lite när intervjun var över och jag erkände att det var min första och att jag hade varit nervös. Mer skratt, public relations-kvinnan (Nadege Nzeyimana) visade mig ut, jag hade glömt min handväska, alla fick gå upp igen, mer skratt (bra ice breaker), jag kom sen äntligen iväg och hade växt minst en meter till.

Utvecklingen i övrigt de senaste två veckorna har bestått i att jag börjar känna mig riktigt hemma här. Hittar hyfsat bra, gör mig förstådd med moto-chaufförer så att de förstår vart jag vill, går på trivsamma ställen och äter mat ibland och känner mig allmänt glad i samma stund som jag har lyckats med något nytt vardagsbestyr (t.ex. komma på rätt buss till marknaden i Kimirongho, känna sig bekväm i trängseln och värmen, och kom av bussen också för den delen). Hitta allt jag vill ha på marknaden, pruta halvbra i alla fall (ofta mindre bra), och få med mig hela lasset hem på en moto. Låter kanske inte som mycket men det är de små sakerna som gör det.

Jag och Jessie (en av mina rumskamrater) var ute och gick nere i dalen en dag. Så fort man kommer neråt börjar, jag vill inte kalla det "slummen", men det är nog det bästa ordet för att beskriva området. Det är inte otrevligt på något sätt men man kliver ut från staden och in på landsbygden inom 100 meter. lervägar, lite åkermark, kor, getter, bananträd, mangoträd. Hur som helst gick vi lite långsamt där nere och en kvinna börjar prata med oss. Jessie kan lite kinyarwanda så vi går där sida vid sida, hon är ungefär i våran ålder och höggravid. Vi förstår att hon har fyra andra barn och att hon har varit i kyrkan. När vi ska skiljas åt drar hon lite i Jessies arm och vi följer med åt det hållet där hennes hus ligger. En barnkör stämmer upp i "Muzungu, muzungu, muzungu". Vi vinkar och jag kommenterar att mer som en kändis än så här kommer man nog aldrig att känna sig. När vi kommer fram till områdets kyrka stannar kvinna och pratar med en man och vi tackar för oss. Hon säger att vi är fina flickor, och vi säger tack, detsamma, trevligt att träffas och hejdå.

Vi har också hunnit besöka några vattenhål för västerlänningar. Man kliver in genom dörrarna och helt plötsligt är det omvända världen. En italiensk restaurang i måndags som hade quiz night (jag blev så klart väldigt engagerad i frågesporten och high fivade åt höger och vänster men vi vann tyvärr ändå inte). Men det bästa vattenhålet var ABC, African Bagel Company, som har bagels (så klart) men även munkar på lördagsmorgnar. Gött! Inte lika mycket vattenhål var Hotell Milles des Collines (som är hotellet i filmen Hotel Rwanda). De har bruchette-night på torsdagar och vi var där. Bruchettes är typiskt Rwandiskt och är ungefär som vanliga grillspett. Mums! Kött och vin. Etiopiskt har vi hunnit med också. Kyparen visade vägen till hemmagjort handfat och sa "wash hands". Varför då? tänkte jag men lydde. När maten kom in på ett jättestort fat för alla att dela på, utan bestick, framstod uppmaningen direkt som helt rimlig. Samme kypare blev blixtförälskad i Karen, fick hennes nummer och har nu skickar sms om att han älskar henne och att hans hjärta "pumpin' pumpin'". Trevlig kille med flera språk i huvudet. Karen verkar lite sval men vi får följa utvecklingen.

Mr Ngogas son har fötts nu i förra veckan. Han uppmanade mig via mail på väg till Nairobi att googla några namn och ge fem förslag, gärna några svenska också. Tänkte att det var lite konstigt med jag gjorde som han sa och gav några förslag med vad namnen betydde och vilka som var svenska. Fick veta av Karen senare att det är tradition att ta in förslag från vänner och bekanta innan namngivningsfesten.

Har lyckats komma över ett tillstånd för att åka och hälsa på gorillorna. Blir den 30 mars! :) Är så laddad! I helgen far jag till Uganda för lite "white water rafting" på Nilen med Jessie. Vi stannar en extra dag i Jinja för att kolla på Nilens källa i utloppet från Lake Victoria. Ca 12-14 timmar enkel resa med buss (utan AC och toalett). Har fått information om att de stannar två gånger för ett "short call" vid sidan av vägen. Banne den som påbörjar ett "long call". Lång kjol fick fick jag som stark rekommendation om ifall jag känner mig lite blyg. Jag är taggad till tänderna i alla fall :)

Allt gott!

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem