Resdagboken
Jag beger mig till Musanze!
Jag beger mig till Musanze!

Gorilla trekking

måndag 30 april 2012 Ruhengeri, Northern Province, Rwanda
  • 459 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Så var det äntligen dags för mig att få träffa mina kusiner. Lite tyngre och annan kosthållning men annars i mångt och mycket lika oss människor. Jag hade bokat hotell i Musanze uppe i nordväst och som är närmaste stad till Parc National des Volcans där gorillorna bor. Parken sträcker sig över fyra berg/vulkaner och delas med Kongo. Tog en moto ner till den stora busstationen här i Kigali fick den obligatoriska frågan "Sista', where you goin?'" av första bästa person man möter. Ett praktiskt och enkelt sätt att få reda på vilken holk man ska köpa biljett i och vart bussen går ifrån är att bara svara sanningsenligt på frågan. Blir tagen i handen och ledd till rätt biljettkontor och får veta: "it's time!" när jag uppger destination. Betalar snabbt, blir än en gång tagen i hand och nu småspringer vi mot bussarna. Blir satt på bussen som precis ska gå efter en handskakning och ett "enjoy your trip". Service som man aldrig skulle se den i Sverige. Tänk er någon på SL eller Swebus ta dig i handen och springa med dig för att stoppa en buss som du vill med. Bredvid mig på bussen sätter sig en kille som pratar oavbrutet hela vägen till Musanze. Trevlig, 18 år och är på väg hem för skollovet som alla har i april för att det är minneshögtid för folkmordet. Berättar ivrigt om hela sin familj och frågar om hela min. Han förklarar att han inte har några föräldrar, mamma dog under folkmordet och pappa i hepatit. Men en mormor och morfar och en lillasyster. När vi närmade oss destinationen frågade han om jag ville komma och hälsa på hans familj efter gorilla-trekkingen. Jag sa att det ville jag gärna. Tyvärr blev det inte så av flera anledningar, byte av chaufför i sista minuten och biljett-situationen för buss hem. Men hur som helst, han var mycket oroad att jag var ute och for omkring ensam utan manligt sällskap och insisterade därför att visa mig vart hotellet låg och jag lät honom göra det för jag hade ingen aning. Hotellet var jättefint. Lonely Planet hade rätt för en gång skull! De visste vad jag hette innan jag hade hunnit presentera mig. När jag kliver av moto-taxin utanför receptionen kommer en man ut och säger "Carolina, welcome!". Himla trevig prick. Uppepå allt detta trevliga hittade jag "hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" där på hotellet. En äldre man vid namn Will som ville dela bil upp till gorilla trekkingen dagen därpå. Träffade honom igen i restaurangen på kvällen så vi åt tillsammans och jag fick höra om alla hans resor runt jorden. Han är från USA men bor i Kina och "smög" på det viset t.om. in i Nordkorea med en Kinesisk turistgrupp. Otroligt intressant att få ta del av hans upplevelser och när vi hade pratat klart om resorna diskuterade vi världspolitik på varierad nivå tills det var absolut nödvändigt att gå och lägga sig inför den tidiga morgonen och trekkingen.

Gick upp tidigt, tidigt och fick en härlig frukost lagad kl 05.30 med omelett, toast och frukt. Åkte mot vulkanerna och parc national des volcans kl 06. Jättefin natur på vägen och vi åkte genom flera små byar. Självklart var det ingen där som tyckte att det var onormalt tidigt för de hade redan börjat arbeta på åkrarna. Barn sprang på sidan av bilen och vinkade och skrek "muzungu". Kände viss osäkerhet om jag skulle vinka och verka som att jag tyckte att jag "var nått" eller inte vinka och framstå som en otrevlig jäkel. Bestämde mig för att vinka och le och tycka att det var trevligt! Väl framme vid "baslägret" fick vi te och en lite föreställning med traditionell dans till det :) supercoolt! Vi åkte mot stället där vi skulle börja leta gorillor och det var så vackert. Parken och området kring den har en fantastisk natur. Väl inne i parken var det verkligen djungel. Himla kul att bara vara där och gå, gorillor eller ej. Vi började på 2700 meter och rörde oss mellan 2700 och 3000 under vandringen. Ganska varmt fast det var tidigt på dagen och höjden kändes när det blev ordentligt motlut. Bitvis "hackade" vi oss fram med machete och jag har nog sällan önskat så mycket att jag var lite längre. Hade konstant tät vegetation uppe och bråkandes i ansiktet. Jag var i alla fall svettig och förväntansfull när vår guide och "spanarna" ber oss stanna, mitt i all vegetation, och lämna allt utom kameror. Vi går en kort bit till tills guiden ber mig runda en bambustam. Jag förstod inte riktigt varför men insåg det när jag tittade åt höger och ser en stor silverrygg ligga på just ryggen med en arm ovanför huvudet och bara "chilla". Blev lite andäktig och knäpptyst. Han hade en liten 2-åring som hängde med honom också och busade runt lite, slog sig för bröstet och gjorde kullerbyttor. Vi bara stod/satt där två meter från dem mitt i djungeln. Efter ett tag gick vi vidare och hittade den ledande silverryggen i den gruppen. Han satt och käkade mitt i ett buskage, 240 kg tung. Han fick för sig att gå rakt genom vår grupp och turister som vi är, var vi inte tillräckligt snabba. En tysk fick kasta sig in i mellan några trädstammar och gorillan gick förbi precis intill honom. Hjärtat bankade i bröstet på mig kan jag lova. Det var en stor kille på nära håll! Innan vi gick ner hann vi också träffa en mamma med en liten 8 månaders baby på ryggen. Hon kom bara ut från ingenstans och jag fick flytta mig för hon passerade precis vid mina fötter! Så fina djur. Nästan så att man inte vill kalla dem djur för de är så lika oss på något sätt, framförallt på ögonen.

Väl tillbaka i Musanze var det läge att försöka få tag på en biljett tillbaka till Kigali senare på eftermiddagen. Hade blivit varnad av guiden att det kunde vara svårt med biljetter för att alla skolor hade precis gått på det långa treveckors-lovet som de har här under minneshögtiden för folkmordet. Klev in på biljett-kontoret och frågar "Kigali?" och om jag var garanterad en plats på bussen ifall jag köpte biljett. Svar "yes". Jaha, bra då. Köpte biljett och gick för att äta lunch medan jag väntade på bussen. Träffade min vän från bussresan dagen innan. Han var väldigt besviken att jag inte kunde komma och hälsa på hans familj och det var jag också. Men jag bjöd honom på lunch på hotellet och blev lite ledsen men också glad på insidan när han nästan saligt säger att han aldrig har ätit på en restaurang eller den typen av mat de har där. Han upprepade hur glad han var att ha träffat mig och insisterade på att ta ett kort tillsammans. Will, min hundraåring som klev ut genom fönstret, skulle också tillbaka till Kigali så vi slog följe tillbaka till "buss-hörnet" i stan efter lunchen. Vi är 20 minuter tidiga så vi ställer oss att vänta. När klockan är slagen kommer en buss men kör förbi och bort ett par hundra meter. En man kommer ut från buss-stationen och hittar två västerlänningar som inte har fattat att de ska följa efter bussen. Han går med oss dit och när vi kommer fram ser vi att bussen är omringad av folk och att de som sitter på insidan ser ut att hålla "fortet" med stängda dörrar och lite rådvilla miner. Vår vänlige följeslagare försöker komma längst fram till dörrarna och ber folk att flytta sig. Instinktivt säger jag nej. Det går så bra att köa så. Vill inte ha en räkmacka för att jag är vit. Det här var då jag fortfarande trodde att jag var garanterad en plats för att jag hade köpt en biljett. När jag fortfarande trodde på kommunikation i det här landet. Det skulle visa sig vara ett misstag. Visar sig att det mycket ofta inte behöver betyda någonting att man får ett jakande svar på en fråga. Kan också vara ett sätt att säga någonting när man inte har en aning om vad den andra menar. Där står jag i en hop med människor, kanske lite över hundra till hundrafemtio till antalet som omringar en buss. Inser också ganska snart att alla har en biljett. Jaha, så var det med min garanterade plats. Dessutom är alla säten på bussen redan upptagna från tidigare hållplatser. Dörrarna förblir stängda. Ingenting händer förutom att folket blir mer och mer upprörda. Människor försöker tränga sig och jag vevar vilt med vassa armbågar för att hålla min position. Situationen var ju "den här bussen eller ingen buss idag". Dörrarna öppnas, en man skriker en massa saker på kinyarwanda. Jag har ingen aning om vad som pågår. Folk försöker tränga sig på bussen, han skriker igen och drar igen dörrarna. Det här kaoset fortsätter ca en halvtimme till. Det är varmt och jag har min stora ryggsäck på ryggen. Blir puttad hit och dit. Till slut, efter fler dörröppningar och mer skrikande påbörjas ett försök att bilda en kö. Vid det här laget är jag så irriterad på damen på biljettkontoret, att de uppenbarligen har sålt fem gånger så många biljetter som det finns platser på bussen och på det uppenbart inhumana i att stå som boskap nertryckta som människorna i C-klass på Titanic bakom en grind och allt vi vill är att få åka med bussen som vi har köpt biljett till. Jag var i stämning att ställa mig på en stor sten och "tala till folket" om att enas och inte ta vilken skit som helst osv. i bästa "Luther King-anda". En man drar mig hårt i armen och försöker få mig att gå och ställa mig längst bak i kön, långt ifrån där jag befann mig. Jag brinner av och begär en förklaring till kaoset. Varför har de sålt så många biljetter, har de ingen känsla för människovärde osv? Får inget bra svar men han släpper i alla fall min arm. Tack. Efter en lång stund börjar de i alla fall släppa på folk under rockkonsert-artade former. Jag viftar med min biljett och försöker påkalla uppmärksamhet med min vokala stämma (precis som alla andra) för att bli påsläppt. Får till slut komma på bussen och drar en suck av lättnad. Men det slutar inte här. Bussen packas, och packas och packas med folk. Trodde inte mina ögon. Det fanns inte en millimeter där det inte var en människa eller en väska. Jag ställde mig, vad jag trodde var strategiskt, vid en dörr och ett trappsteg för att kunna ha ansiktet fritt och andas. På svenskt manér följer jag skylten "föbjudet att stå här". Ingen annan verkade lägga märke till den skylten. Folk satte sig helt sonika i det utrymmet och en kvinna satte sig t.om. på min fot och ställde väskan precis bredvid mig. Hade en annan mans ansikte 10 cm från rumpan och andra stående på övriga sidor om mig. Hade fötterna helt ihop och fick luta mig åt höger hängandes i min vänsterarm för att kunna hålla tag i ett handtag. Man skulle kunna tro att det inte gick att få in en myra till på den bussen men här är inget omöjligt. När alla är på bussen börjar någon utanför langa in stora säckar med potatis genom fönstren. Jag tappade hakan och undrade flera saker på samma gång. 1. Hur ska de få plats? 2. Får potatis verkligen vara ute och åka helt själv? 3. Vart ska potatisen anyway? 4. Vem ska ha potatisen när avsändaren inte ens kommer med bussen? 5. What the f*uck? Jag hade i alla fall kort sagt en obekväm ställning och jag fick spänna alla muskler i kroppen på de kurviga bergsvägarna. När vi väl började rulla stod mer än hälften av folket kvar utanför. Precis utanför stan, när jag tänkte att det nog inte kan bli obekvämare bestämmer sig chauffören för att briljera med de nya tv-apparaterna i bussen och sätter på en action-rulle med biljakter och skottlossning på hög volym. Var svårt att avgöra vilket tutande som var på film och vilket som var från medtrafikanter. Den del av utsikten som jag kunde se från min position var i alla fall magnifik! 2 timmar senare klev jag av bussen med mjölksyra överallt, med vatten högst upp på önskelistan och en halleluja-känsla. Det var lite för tidigt för att skratta åt eländet men efter ett tag tänkte jag bara "du skulle inte ha åkt till Afrika om du kräver bekväm transport" och "var glad att det här inte är din dagliga pendling".

Allt som allt en helkul utflykt i alla fall. Somnade gött på kvällen med gorillor i huvudet :)

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem