Resdagboken

En sedelärande berättelse om alkohol och frukost

torsdag 23 augusti 2012 Omiš, Split-Dalmatiens län, Kroatien
  • 395 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Tack till David som körde oss till Landvetter halv 5 på morgonen i lördags. Det kan inte nog betonas.

Sen lyfte vi från ett ösregnigt Göteborg strax innan sju och två timmar senare, lite drygt, landade vi i ett Split med värmereglaget satt på max.

Vårt första stopp på den här resan var Omis, som vi besökte första gången i fjor och som vi blev väldigt förtjusta i. En liten, liten stad vid havet, med bergen som en skyddsvall mot inlandet. Detta var en gång för länge sen ett piratnäste, något som märks av genom 2 borgar (den ena är nästan omöjlig att ta sig till, så otillgängligt ligger den) och om inte annat genom att en lördag i augusti om året så är det ”Piratdagen”. Denna inföll samma dag som vi kom dit.

Riktigt vad som hände vet vi inte. Men folk gick utklädda till sjörövare, det sköts från gevär och annat som lät så mycket att folk med hjärtsjukdomar (verkliga eller påhittade) kördes iväg från staden i en stor buss tidigare på dagen. Människor köpte plastsvärd som de svingade glatt, vuxna män gick omkring i halsdukar om huvudet, kvinnor och män och andra varelser drack öl som om det vore den sista dagen i livet, och det var väl fest kan man säga.

Vi var väl inte direkt inblandade i festligheterna. Det vore att ljuga.

Vi bodde för övrigt inte i samma lägenhet som förra året. Som de vanedjur vi är gick vi förstås dit, men inte en människa fanns där att fråga om det fanns plats. Men den vi bodde i förra året hittade vi via en kvinna som själv har ett hus med lägenheter i en parallellgränd (att tala om gator i Omis gör sig inte), men som alla var uthyrda då.

Så vi gick till samma kvinna den här gången, och liksom 2011 hade hon inget att hyra ut. Men likt i fjor hade hon en väninna att ringa, dock inte samma. Så hon tog med oss bort från havet och mot floden (ni skulle se hur vackert här är!) och genom en massa små gränder.

Och till priset av 40 Euro (vi prutade ner det från 45) per natt fick vi en fin liten lägenhet.

Vi kände oss välkomna med en gång. Det dröjde inte länge förrän Omis-Madamen kom med ett stort och rågat fat bestående av druvor, persikor, fikon och plommon. Allt från den egna trädgården. Strax därpå dök det upp en tallrik med en slags inbakad pannkaka med lök och vitlök, som lagts på grillen.

Vi sa att det är tur vi inte är i Supetar, för Supetar-Madame hade gett oss sprit i stället för frukt och mat. Vi säger så mycket. För… Ja, först kom det ost, men sen sprit. Det var andra morgonen, när vi åt frukost, som det kom fram en tallrik med ost. Ost från Bosnien tror vi hon sa, för Madame är ingen hejare på andra språk än kroatiska. Stark, god kvalitet. Vi åt och berömde Madame.

Då dök Madames väninna upp, vi tror hon var modern till Madames dotters man (!?), med tyska språket i högsta hugg. Hon frågade om vi trivdes i Omis och hos Madame, vilket vi naturligtvis inte kunde förneka. Hon undrade om osten var god. Ja, sa vi. Hon undrade om vi ville ”probieren ein bisschen Schnaps”.

Vi sa väl varken ja eller nej, så 2 glas åkte fram. Tre flaskor av olika sorters sprit åkte fram – körsbärsbrännvin, druvbrännvin och så något som bara var starkt och som kom från något som växte på träd uppe i bergen, och som vi ännu inte förstår vad det är. Det var bara att dricka och se glad ut. Klockan var halv 10 på morgonen.

Dagen därpå hade tydligen Madame-som-kunde-tyskas make fått nos på att här vankades det alkohol redan tidigt på morgonen, för vi hann inte mer än sätta oss med vårt bröd, juice, te och yoghurt förrän han presenterade sig som Ante. I ena handen hade han tre glas, i den andra en flaska av den där sorten som var mest rävgift av de tre sorterna och som vi inte vet vad det var för något.

Han slog sig ner. Och sparade inte på innehållet i flaskan. Sen pratade vi kroatisk räntepolitik, arbetslöshet i Europa, EU och varför turkarna var… Ja, nåt var de i alla fall. Förr om inte annat.

Han berättade, med rätta, upprört att han får 400 Euro i månaden i pension för 43 års arbete i Jugoslavien/Kroatien, medan han får 160 Euro från Tyskland för fem års arbete där. Efter det tyckte han att det var dags att fylla på glasen, men vi avstod vänligt och bestämt. En dag på stranden var tänkt att ligga framför oss, och inte en dag i sängen.

Han drog sig något surmulet tillbaka, underläppen darrade, den tjocka magen drogs in som för att säga något om klena svenskar, men muttrade bara till sist att vi ses i morgon, ”samma tid, samma plats”.

Vilket vi inte gjorde. Han dök inte upp. Vi fick en alkoholfri frukost, och det är sådana små saker här i livet man kan njuta av.

***

Eftersom vi gjorde det som skulle göras i Omis redan förra året, lade vi ingen kraft på att åka flodtur eller att bestiga ett berg för att se den ena, och mest lättillgängliga, borgen. I stället sol. Bad. Läsning. Vila. Fika x många per dag. Sitta och titta på folk på små torg. Dricka gott kroatiskt rödvin. Inte druckit något mindre gott kroatiskt rödvin överhuvudtaget. Mängder med god mat. Internetfria. Semester utan åthävor alltså.

***

Pizzaställen är minst sagt vanliga i Omis. Ett i varje hörn är nästan ingen överdrift, inte i stil med den om de bortbussade hjärtdåliga människorna som beskrevs ovan i alla fall. Och pizzorna är överlag väldigt goda.

Något vi hade svårt att förstå första kvällen var varför det ställdes fram en tub ketchup på bordet när jag hade beställt min pizza. Vi antog att servitrisen trodde Ewa ville ha det till sin kycklingsallad.

Men vi har lärt oss att ketchup på pizza är något som kroater högaktar. Rätt många högaktar det så till den milda grad att man säga att de äter ketchup med pizza och inte tvärtom.

***

I Sverige förr samlades barn där det fanns en någorlunda tom yta och spontanspelade fotboll. I Omis spontanspelar man vattenpolo. Det finns en plan (heter det så?) vid stranden och på kvällarna är där matcher, och på dagarna som sagt leker barn, ungdomar och en del vuxna där.

Det är väldigt fascinerande att titta på. De äldre slänger i sina barn, simkunniga eller ej, och sen jäklar får de jaga bollen. Det mesta verkar också vara tillåtet i jakten på bollen; rugby är närmast en sport för veklingar i sammanhanget. Konstigast av allt är att ingen tycks drunkna.

***

Förutom våra egna, så hörde vi inte en enda svensk röst i Omis. Det är rätt sällsynt minst sagt.

***

Förra året var det nära att Ewa och jag kom ifrån varandra i Split, på vägen hit. Jag hoppade på en buss. Det gjorde inte hon. Hon stod kvar och undrade var jag tog vägen. Det var mitt fel eftersom jag hoppade på fel buss.

Men hursomhelst. Detta har satt sina spår hos henne. Hon vet hur det känns att vara övergiven, så när små barn står och skriker efter sina föräldrar som har försvunnit, eller när förtvivlade föräldrar står och ropar efter sina telningar; då har Ewa trätt in på scenen och lett barn+föräldrar rätt. Det hände ett flertal gånger i Omis.

Det gick så långt att borgmästaren ville hänga en informationsskylt runt halsen på henne, ställa henne på ett torg och avlöna henne utifrån hur många barn hon återbördade.

– Provision, frågade vi, och började genast räkna pengar i huvudet. Här skulle det försvinnas ungar.
– Njet, nema provizio, sa det gladlynta stadsöverhuvudet. Gratis Orahovica, fortsatte han.
– Orahovica? undrade vi.

Borgmästaren tog fram en flaska. Vi kände genast igen den; det var samma sprit som vi blivit bjudna på till frukostbordet några dagar i rad. Det var läge att lämna Omis. Så mycket förstod vi.

Så då gjorde vi det...

Ewa Och Magnus Sten
Senast aktiv - från Bol, Split-Dalmatiens län, Kroatien
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem