Resdagboken

Minnena börjar redan blekna och ett stort tack!

onsdag 5 september 2012 Avesta, Dalarnas län, Sverige
  • 741 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Jag kan bara småle åt det hela. Det var som när jag kom tillbaka från Sydafrika eller cyklingen förra året. När allt är över så är det vardag igen. Som om allt man har varit med om bara vara en dröm.

Men det var det inte. Faktum är att jag har tagit mig igenom runt 120-125 mils cykling i fyra länder, på vägar jag aldrig cyklat på förut och med hjälp av kartor och kommunikation lyckats tagit mig från Rostock till Budapest. Jag skulle kunna skriva mycket om alla tankar och reflektioner jag fick under resan men det är det ingen som kommer att orka läsa så först höjdpunkterna:

Dagarna i Dresden, Prag, dagen vi cyklade in i Budapest och helgen i Budapest var klockrena. Jag träffade intressanta människor, såg fantastiskt vackra saker och hade det bara jävligt gött.

De tyngsta stunderna var dagen när jag cyklade mellan Berlin och Dobbrikow samt de tre första dagarna mellan Prag och Brno. När allting bara var tokjobbigt, jag cyklade fel, backarna tog aldrig slut, det var varmt och det kändes som man aldrig kom någonvart. Plus att jag var ensam och det fanns ingen mor, Rikard eller Erika att ringa om en hämtning utan det var bara att bita ihop och trampa på. (För de som inte vet det så fick Erika rycka ut och hämta mig efter en punktering under träningen inför förra året och Rikard fick hämta mig när jag bröt pga för hård vind vid träningen inför i år).

De övriga stunderna av resan var överlag behagliga och trivsamma. Jag tänker inte skriva roliga, för när man nöter på längs en väg utan väggren på väg mot Berlin och du hör dånet från fyra lastbilar som köar upp bakom dig för att köra om, då är livet inte roligt men det är inte heller speciellt dåligt. Det är bara vardag på en cykelsemester.

Om jag ska runda av med lite reflektioner och lärdomar så är den största lärdomen den jag skrev om rätt tidigt, att ingen plan överlever den första kontakten med verkligheten. Dock hade jag planerat alldeles för dåligt så den största lärdomen är att man kan aldrig göra för mycket förberedelser, men att man ändå måste vara otroligt anpassningsbar och flexibel när det gäller att kunna hantera och lösa problemen när de dyker upp.

En annan lärdom är egentligen bara en påminnelse från förra året. Allt sitter i huvudet, överlevnadsinstinkten och viljan kan ta dig hur långt som helst. När du nyss har släpat upp cykeln för en backe, det hugger i bröstet och knäet och du känner att jag fixar inte mer nu och det är bara lunch, det här går inte. Och ändå så kämpar du på i sex timmar till och tar dig till destinationen för dagen.

Sedan har jag lärt mig en hel del saker om vad jag själv vill göra här i livet, kunskaper och färdigheter jag måste lära mig för att nå dit jag vill och få ett sug för att resa ännu mera, om än kanske inte alltid med cykel.

Sist mest inte minst så svaret på frågan alla kommer att ställa under de kommande veckorna och som jag med glädje kommer att besvara.

Varför bröt du efter 125 mil när du hade två veckor kvar och du säger att du inte bröt på grund av knäet, när du fixade 195 mil förra året?

Det rakaste svaret på den frågan är:
För att det inte var roligt längre.

Delorsakerna kan sägas vara: det var jävligt tufft att vara ensam, det var jobbigt att cykla i främmande länder och jag kände att genom att ge mig in i Rumänien ensam kunde jag hamna i situationer jag inte bemästrade, det gjorde jävligt ont i kroppen och då främst knäet och otaliga andra anledningar. Detta sammantaget gjorde att jag kände att det inte var roligt längre och då fanns det ingen poäng i att fortsätta. För till syvende och sist cyklade jag ju bara för min egen skull.

Jag tror det får vara nog. En dag kommer jag att cykla Budapest till Istanbul tillsammans med någon/några andra. Om det blir om ett år eller 20, det visar sig.

Jag vill avsluta med att säga att jag är otroligt tacksam för allt stöd och pepp jag har fått, genom att först och främst tacka min mor som körde mig till Rostock och hämtade mig på Arlanda samt har varit ett enormt stöd per telefon under hela resan, båda systrarna för hjälp med diverse saker och göromål här i Sverige under resan, Åke för assistansen med att hitta vandrarhem i Dresden och sist men inte minst alla vänner och kollegor som har stöttat och peppat både före och under resan!

För resans namn må vara "Ensam är stark", men ensam är inte stark. Ensam är stark endast för att man är uppbackad av en fantastisk familj och fantastiska vänner som finns där som uppbackning och stöd.

Tack för denna gång!

Björn

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem