Resdagboken
På väg upp mot Arthur's Pass, Sydalperna.
På väg upp mot Arthur's Pass, Sydalperna.

Regnvädersaktiviteter i Wanaka och resa längs West Coast

onsdag 11 december 2013 Nine Mile, West Coast, Nya Zeeland
  • 467 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Queenstown beskrivs ofta som Nya Zeelands äventyrsstad nummer ett och staden har onekligen ett unikt läge intill Lake Wakatipus strand och nedanför toppar som reser sig 1500 m ovanför staden, många av dem vandrings-, klättrings- eller skidåkningslämpliga. Nackdelen med Queenstown är att staden blir väldigt haussad och det är mycket kommers, attityd och testosteron överallt. Reser man norrut på andra sidan bergen kommer man till Wanaka som har ett lika fantastiskt läge, vid Lake Wanaka och Mt Aspiring National Park med toppar upp mot 2500 m. Staden är mindre, här är tempot lugnare, och vi har fått bekräftat av många vi mött att de liksom vi gärna upplever Queenstown, men föredrar attityden och lugnet i Wanaka.

Längs Lake Wanakas stränder finns enkla och fina cykelleder. Vi hyrde cyklar i centrum på morgonkvisten och trampade iväg – Julia på egen cykel och Gustav på en ’påhängscykel’ så att Per och Gustav cyklade ’tandemcykel’. På så vis kunde Gustav trampa själv när han ville och hänga på när han ville – riktigt praktiskt! Cykelvägen sträckte sig nedanför pampiga villor och stora trädgårdar. Utsikten och vyerna åt andra hållet – över sjön – var makalös. För er som känner Lapplandsfjällen – tänk er en grusad cykelväg som slingrar sig fram längs Ladtjojaures strand från Nikkaluokta och vidare upp mot Kebnekaise fjällstation, fast med högre toppar runt omkring!

Här och var medgavs lite bra pauser från cykelsadeln där vi kunde stillasittande njuta av utsikten, klättra i ett träd eller hämta en geocache. En av cacharna lät ganska enkel i beskrivningen, men det slutade med en brant vandring upp till en platå, parkering av barnen på sluttningen med stränga order att sitta still och två vuxna som likt bergsgetter hoppade kring på den sandiga slänten kikandes in i alla kaninbon för att hitta just det bo som innehöll en lite plastburk... Knasigt, men skam den som ger sig. Nu är även ”Alice In Wonderland (Central Otago)” loggad :-)

Geocaching är en rolig företeelse, men här på Nya Zeeland finns så otroligt mycket att se utan att ta hjälp av cacheletande för att ta sig ut så vi har inte brytt oss om att geocacha särskilt mycket. Just på denna cykeltur passade det dock bra så vi letade upp ytterligare en gömma lite senare. Vi återlämnade cyklarna mycket nöjda under eftermiddagen, och barnen som visade sig ha gott om energi kvar hängav sig åt dinosaurer och rotationsleksaker på lekplatsen på stranden.

Under kvällen blev det mer vattennära lek då vi samlade gigantiska kottar i skogen och kastade i det azurblå vattnet i Clutha River – den flod som avvattnar Lake Wanaka. Favorit i repris på morgonen, men när vi var klara fanns nog inga kottar kvar i den skogen! J och G har visat stor fascination för museum. Vi är dock inte säkra på om Gustav har lärt sig skillnaden mellan museum och mysterie – i alla fall inte uttalsmässigt. Oavsett vilket tyckte vi att NZ största privata samling av leksaker och fordon kunde vara en lämplig aktivitet då meteorologerna förvarnat om regn. Wanaka Transport and Toy Museum innehåller en ofattbar stor samling av personbilar, traktorer, flygplan, brandbilar och leksaker. Star Wars, Lego, Barbie, smurfar, sparbössor, Meccano, dockor, dockhus och mycket mycket mer trängdes på hyllorna. Tyvärr är han mer samlare än pedagog så det mesta fick man guida sig själv till, men montrarna gav oss ändå många härliga tillbakablickar i vår barndoms leksaksarsenal.

Vi ville gärna hänga i Wanaka ett tag till. Friluftsbutiker finns det gott om i denna stad och i sådana gillar familjens medlemmar i varierande grad att hänga. Skidsäsongen är ju nyligen avslutad här och några butiker passar på att rea ut överblivet material. En yngre medlem i familjen kommer som resultat av detta få ett hårt paket från Nya Zeeland till jul; blåa, en höger och en vänster, bra att ha på fötterna, ovanpå skidorna i pisten.

Meteorologerna visade sig återigen haft fel, vädret under dagen hade varit stabilt bra, men under eftermiddagen tilltog regnet och vi tyckte till slut att det var dags att resa norrut läng riksväg 6. Denna väg är den tredje och sydligaste vägen över Sydalperna. Som vi minns det från vår förra resa här (då åkte vi åt motsatt håll) är utsikten egentligen hänförande, men just nu var det mest regnmoln i sikte. Högre upp längs vägen kunde vi dock se att regnet gett nysnö på de omgivande topparna (senare fick vi veta att nollnivån legat omkring 1700 m) – väldigt vackert! Vägen går egentligen inte särskilt högt här, Haast Pass ligger på 560 m, men på grund av de branta bergssidorna och de många bäckarna och floderna nerför dem var det länge svårt att få en körbar väg härigenom. Vägen invigdes på 1960-talet, men är i ständigt behov av reparation. Nu var vägen stängd nattetid på grund av ras, och längs en sträcka av vägen var endast en fil öppen och där rådde stoppförbud på grund av rasrisken. Vi behöver inte vara oroliga att vägskatten vi ska betala när vi lämnar tillbaka husbilen inte kommer till användning!

I reseapoteket finns en burk Mygga och en flaska Djungelolja, och de är välanvända här på södra och västra delen av sydön. På Nya Zeeland finns så vitt vi vet endast begränsade mängder knott och mygg, men en desto värre släkting – sandflugan. Med kraftiga käkar tar de rejäla bett i huden för att nå ditt blod. Märkena, och klådan, sitter kvar i många dagar. Mygga har visat sig vara effektivt som skydd, men bara exakt där du använt den – lämna ingen bar hud! På platser där vi stannat till för att övernatta eller om vi gjort en vandring så gäller det att ha dörrdisciplin vid husbilen. Snabbt ut och snabbt in för att undvika för många otäckingar inne i bilen. Det ser säkert komiskt ut, men vi är väldigt effektiva nu :-) .

En dag senare och några korta vandringar till vattenfall och längs stränder och sanddyner kom vi fram till Fox Glacier, ett litet samhälle nedanför glaciären med samma namn. Glaciären är nästan 3 mil lång och faller ner från platåerna nedanför Mt Cook. Sålunda är Fox Glacier en bra plats att beskåda Mt Cook på håll, förutsatt att molnen inte skymmer sikten. Ni som har läst tidigare brev vet ju att Mt Cook gäckar oss lite grand, så även idag. Med en molnbas på kanske 300 m blir det svårt att ens se över trädgränsen. Kvällen var dock ljum och regnfri och J o G utvilade så vi tog en skymningspromenad (dvs kl 21-22) in i lysmaskskogen. Pyttepyttesmå lysmaskar sitter på träd, stubbar, under rotvältor och fallna stammar och lyser med ett ljussvagt klart neongrönt ljus. Först ser man ingen, eller möjligen en, men när ögonen vänjer sig dyker det upp massor i en grön ljuskavalkad. De flesta lysmaskarna sitter på ett sådat sätt att de lyser i huvudsak nedåt. Barnen som har en annan betraktningsvinkel än oss vuxna fick troligen se dubbelt så många gröna punkter. En ’vit’ lögn gjorde gällande att lysmaskarna blev skrämda om vi inte viskade. Detta blev en riktigt mysig skogsmpromenad i skymningen, o vi kunde sedan återvända till husbilen, hoppa i pyjamasen och krypa till kojs!

Med nyladdade batterier i kropp, iPhone och iPad vaknade vi till en fortsatt mulen dag. Vi tog det lugnt med morgonrutiner och frukost , men ganska snart insåg vi att det var läge att skynda på. Vädret klarnade upp , men bortanför kom nya moln. Husbilen tog oss upp till parkeringen för vandring mot Fox Glacier och på vägen upp kunde vi skåda snöklädda 3000-meterstoppar i Mt Cook-massivet (dock ej Mt Cook). Vandringen fram till glaciärkanten är otroligt mäktig. Glaciären har dragit sig tillbaka några kilometer de senaste 250 åren, men sedan 1985 växer den faktiskt med någon meter per år. Längs den välunderhållna grusade stigen på sidmoränen ges en känsla av vår litenhet då vi tittar upp längs berggsidorna och ser spår av glaciären högt däruppe. Vid stigens slut och skylten ”only guided groups beyond this point’ påminns vi av glaciärernas oberäknelighet och styrka då tidningsnotiser över turisters dumhet visas. Flera dödsfall har inträffat då turister vandrat förbi avspärrningarna för att röra vid glaciären eller gå in i glaciärälvstunneln och fått isblock över sig eller fått en iskall våg över sig och spolats med i det nollgradiga vattnet. För många av oss europeer är glaciärer i sig inget unikt utan det häftigaste här är att strax nedanför dessa glaciärer breder en massiv regnskog ut sig, och inte långt därifrån ligger Tasmanska havet.

Vår husbil är stämplad ”self-contained” vilket innebär att vi praktiskt taget kan parkera var som helst för natten. Av säkerhetsskäl och av praktiska skäl med barnen har vi nästan uteslutande ändå valt att bo på någon form av campingplats. Här på sydön finns många så kallade DOC camping sites, dvs enkla uppställningsytor för tält och husbilar på natursköna platser utan särskilda bekvämligheter utom möjligen toaletter och rinnande vatten. Denna natt valde vi DOC Lake Mapourika och kunde då glädjas av gräsytor för boll- och frisbeelek, samt bad i försommarvarm insjö.

Strax norr om Fox Glacier ligger Franz Josef Glacier, vilken också erbjuder spektakulär vandring. Denna glaciär minskar dock drastiskt, och DOC jobbar frenetiskt med att erbjuda säker access till glaciärfronten. Förundrade blev vi varse prioriteringarna inom nya zeeländsk friluftsturism (vilken uppenbarligen skiljer sig mot desamma inom svensk fjällturism) och kunde på en skylt läsa att enda säkra sättet att komma upp på glaciären var medelst helikopter, så de som önskar ett stilla/tyst betraktande av glaciären hänvisas till tiden före kl 08 på morgonen eller efter kl 18 på kvällen!

Vi hade turen att se glaciären i solsken, men vädret växlar som bekant snabbt i kustnära bergstrakter och under tiden vi satt o njöt av medhavda läkerheter från bageriet i byn nedanför började dimman välla in över isen. Här fanns alltså inte mycket mer att se för oss så vi fortsatte vår resa upp längs västkusten istället. Denna del av landet utvecklades mycket under 1860-talet och 30-40 år framåt tack vare fyndigheter av pounami (grönsten/jade), kol, och guld. Många av städerna som grundlades då har blivit veritabla spökstäder, några utan och andra med invånare. Vi satsade istället på att besöka en nykonstruerad guldgrävarstad – Shantytown. I detta friluftsmuseum kunde vi åka ånglok och lära oss mer om dåtidens sågverk och guldgrävarindustri. Antalet besökare var relativt få så vi hade mycket plats för oss själva, och trenden spökstad höll i sig.

Nu har vi checkat in på en enkel camping 20 m från havet, med enastående utsikt. Imorgon fortsätter resan norrut längs kusten och sedan via Westport mot Abel Tasman National Park.

Per Elmhester
Senast aktiv - från Linköping, Östergötlands län, Sverige
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem