Resdagboken

18. Några tågupplevelser på väg mot Irkutsk, del 1

fredag 24 oktober 2014 Novosibirsk, Novosibirsk, oblast, Ryssland
  • 557 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

***
Yam-yam
Tredje klass på de ryska tågen innebär sovplats i öppen vagn, dvs. det löper en gång genom hela vagnen och på ena sidan finns fyra britsar - två uppe två nere på tvären mot körriktningen - och på andra sidan en uppe och en nere längs med tåget. Det finns inga dörrar men layouten skapar en känsla av rum om sex bäddar även om det är samröre rummen emellan.

I min version av ett sådant rum bodde ett par kring 60-65 år på de lägre bäddarna. Ingen av dem tycktes särskilt talför men de verkade trivas bra tillsammans. I bädden över kvinntanten bodde en senig gubbman med tät och välfårdad mustasch. Åldern var svår att gissa och troligen hjälpt på traven genom ihärdigt rökande. Skrattet rosslade djupt när de tog sig för att tala. Han var lite av en skämtare förstod jag, åtminstone i sammanhanget då det var glest mellan kontraherade bukmuskler i min vagn. Jag vet inte varför men det var en otroligt trött stämning. Visserligen bodde det mest gamlisar runt omkring mig men även de unga var som lama. Minns ett par i 25 års åldern som sov från Moskva till Novosibirsk. De hade kanske knarkat innan lite. Bara lite men man blir ju trött. Och för att inte tala om luftombytet. Sjön suger. Hur som helst, paret och gubbmannen var också långresenärer och vi delade utrymmet i princip hela resan. Längs-med-tåget-bäddarna på andra sidan gången bytte dock ofta innehåll och av dem lärde jag känna ingen.
Jag spenderade inte så mycket tid i vår vagn. Jag satt ofta vid lediga platser runt om i tåget och glodde ut eller hängde med folk. Men var gång jag kom tillbaka till "de mina" så pratade vi en stund. Efter förmåga ska tilläggas eftersom mina sex fraser på ryska inte räckte så långt. Jag fortsatte vanan trogen med ivriga gester och ljudeffekter men de verkade inte förstå metoden eller tycka att det var ett bra sätt för å deras sida så fortsatte de bara att prata ryska till mig. Nej, det hjälper inte att du pratar långsammare, artikulerar övertydligt och stirrar rakt på mig - jag kan inte ryska. Inte ett ord utöver de jag nämnt. Vid ett snitt på kanske fyra identiska leveranser av samma mening brukade jag börja gissa vad de försökte säga genom att upprepa det med charader och inte helt sällan kom vi rätt till slut. Men jag kan inte förstå att man efter fyra dagar är lika obenägen att använda kroppsspråk - de uppskattade ju tveklöst att kommunicera. Det gjorde jag med, även under dessa former, och är bara förundrad över att man föredrar upprepa sig gång på gång istället för att använda en enkel handrörelse.
Efter hand utvecklade vi emellertid ett embryo till eget språk. En viss gest fick den etablerade betydelsen att jag skulle ut och gå i tåget, "rattatata" betydde soldat och vårt gemensamma ord för solrosfrön landade i "yam-yam". Och solrosfrön vad var paret gjorde. 400 mil av skalande.

De flesta i min vagn la sig ungefär samtidigt på kvällarna, dvs. säga de som någonsin satte sig upp, och det vilade ett behagligt lugn mellan alla de 60 talet personer som låg omsvepta av identiska täcken under en gul, dämpad nattbelysning. Det hela var väldigt mysigt och jag brukade lägga mig med ett leende medan rälsens dova dunkande drunknade i mullret av gemensamma snarkningar. Var och en hade sin hastighet och ton. Det fanns alltid någon i varje fas av andning och tillsammans bildade öppna munnar och vibrerande näsor ett jämnt muller som susande svajade i ton. Jag förberedde mig först på att ligga störd i timmar men bestämde mig nästan omedelbart för att tycka att det var gulligt. Med föreställningen om att ligga på en strand med susande vågor brukade jag somna in medan tåget ritade vårt röda streck på kartan.

***
Jag nämnde i Moskvainlägget att professionella ryssar ofta tycks betydligt otrevligare än privata. Kanske har jag bara haft otur. Eller tur. Hur som helst var tågvärdinnan i min vagn från Moskva till Irkutsk inget undantag. De var i och för sig två stycken och nattugglan av dem landar väl någonstans på neutral. Hennes första framträdande bestod av att gå igenom hela vagnen och titta under alla lediga kuddar. I Sverige är lönerna för höga för att ha råd med en tandfe i varje vagn så jag är glad att jag äntligen fått se hur det går till.
Den andra värdinnan med dagspasset hade jag mer att göra med och hon visade sig vara en oerhört målinriktad människa. Hon verkade ha bestämt sig för att ha en tråkig och irriterande resa, oavsett vem hon skulle råka möta, och jag kan inte annat än imponeras av hennes beslutsamhet. Under de fyra dygn jag spenderade i vagnen såg jag hennes mungipor peka uppåt två gånger, då också inklusive alla interaktioner med andra passagerare än mig. För vi kom nämligen inte så bra överens. Från redan låga nivår droppade jag på hennes uppskattningslista tidigt då jag hällde ut lite överblivet varmvatten i brunnen under vattenkokaren. Det kom några brödsmulor med vattnet och hon högg tag med sina hökklor i köttet kring min ryggrad. Med blicken och en pekande hel hand lyfte hon upp mig och som en skogsmus som vet att loppet är kört damp jag platt ner vid en hög trasor. Jag gjorde mitt bästa för att hålla stämningen uppe, bad om ursäkt, log och torkade upp de enstaka smulorna utan sura miner. Jag hämtade visserligen inte min pincette men det var nog rent nog när jag la tillbaka trasan på sin plats. Efter det var det bäst att hålla sig på avstånd. Varje interaktion vi hade, även om det så var att jag gick förbi och nickade, tog mig djupare ner i kvicksanden av hennes misstro. Den första gången jag såg henne på plus var när vi stannade på en station och hon inte lyckades få ut trappan. Jag stod först bakom henne och bakom mig den äldre mannen som sov i sängen mitt emot mig. Hon signalerade att jag skulle hoppa ner och hjälpa henne nerifrån och jag såg min chans att vända trenden oss emellan. Jag hoppade ner och började titta på den ihopvikta trappkonstruktionen. Jag hade ingen aning hur den fungerade och lite tafatt men med goda intentioner letade jag efter rätt punkt för en välinriktad knuff. Hon suckade ovanför och min sänggranne hoppade ner, skuffade undan mig och drämde till en lucka ovanför trappan och stegen vecklade ut sig. Tågvärdinnan skrattade gott. Det var fint att se även om kvicksanden nog kom ytterligare en cm närmare munnen.
Inför morgonen då vi skulle anlända till Irkutsk var jag lite obekväm med att Ryssland bytte till vintertid precis den natten för jag var inte säker på om min mobil skulle anpassa sig automatiskt eller ej. Det var inte helt klart vad klockan var och jag ville helst gå av vid rätt station. Det finns nämligen två stationer som börjar på Irkutsk och när inte ens minutrarna stämde med stoppen vi gjorde innan kände jag mig tvungen att fråga isdrottningen vare sig jag ville eller inte. Jag gick fram till listan med stationer och tider och pekade på den första Irkutskstationen. När hon passerade förbi tittade jag frågade på henne med fingret på stationen och sa "Excuse me, this station?".
- NO! NO! NO "EXCUSE ME"!!
Hon flippade.
- NO! NO UNDERSTAND! skrek hon i ansiktet på mig och tog sin kappa, vända raskt och marscherade ut till avdelningen mellan vagnarna.
Hoppla. Jag vände mig till ett gammalt par som satt redo att stiga av och fick ett vänligt svar. Vi var tydligen 50 min sena och jag förstod vilken station vi kom till. Den andra gången jag såg henne le var när jag erbjöd henne en bakelse-kaka-hybrid minuten senare. Det tog några sekunder att koppla vänligheten i gesten och att återaktivera de degenererande nervtrådarna till kindmusklerna. Det såg ut som om det stramade i huden men jag anade ändå lite glädje därunder.

Trevligare var då kvinnan med snacksvagn som regelbundet tog handelserutten från västra till östra änden av tåget och tillbaka. Hon hade nattsvart långt hår i en fläta på ryggen, de välformade ögonbrynen och ögonen nästan lika mörka och hennes markerade kindben rundades av leenden var gång hon passerade. En kväll när jag satt och skrev ensam i en avdelning slog hon sig ner och pratade en stund. Hon kunde ingen engelska men teckenspråkskunskaperna har slipats. Hon kom från Irkutsk och jag hade ingen fru och barn. Jag berättade senare om dessa och andra ämnen för två holländare som jag hängde med halva resan och irkutskan gick därefter under benämningen min framtida fru.
Det får bli nästa gång jag åker till Irkutsk då för här på den mongoliska steppen sitter hon inte vid min sida.


***
Alexij och Frank
I en prommenad genom tåget får man en snabblektion i gruppdynamik. Det är förunderligt hur slumpmässiga nävar om 60 ryssar kan bilda så olika atmosfärer. Från vagn "Den gäspande graven" som jag bodde i passerade jag "Den skrattande gemenskapen", "Vi som dricker vodka vare sig det roar oss eller inte", "Russia - Fuck life" och "Electric entertainment 255" på min väg till andra klass. Skilnaden från trejde klass är omedelbar men inte så mycket i standard som i upplägg. I dessa vagnar löper gången längs med ena sidan och den andra är uppdelad i hytter om fyra bäddar om vilka man kan stänga och låsa dörren.
I den första av dessa vagnar stannade jag för att stå lite. Medan de sibiriska björkarna sprang förbi fönstret där utanför hörde jag för första gången under tågresan något annat än ryska. Jag gissade holländare högt och hade rätt. Alexij och Frank var de jag hängde mest med på tåget. Både humor och intressen klaffade. De var bägge läkare med olika inriktingar men ganska olika i sin attityd. Båda djupt akademiskt rotade men Frank strikt vetenskaplig med en väldigt västerländsk inställning till allt vad vi talade om medan Alexij var mer känslosam i sina resonemang och influerad av sin indonesiska före-detta flickvän till ett stort intresse för en eventuell andevärld.
Vi pratade om döden, konceptet liv, minnen och alzheimers, våra föräldrar, djuretik, holländsk attityd till tradition vs. rasism, ryska kvinnor och hur man på bästa sätt gör en skillnad här i världen. Särskilt Alexij var i dessa senare tankar under hela tågresan och önskade hitta något sätt att bidra så mycket som möjligt. Vi stannade vid detta tema en hel kväll och vi delade alla våra tankar med vad vi vill ge med våra liv. Alexij letade för tillfället efter möjligheter att arbeta som läkare eller dylikt i utvecklingsländer men ville bara avsluta sin specialistutbildning först. Frank som sysslar med forskning delade inte samma funderingar men ville å sin sida skriva en bok och hade en stark kärlek till detta medium (vilket för övrigt förde oss in på bokbål för ett tag). Jag tvivlar på att vi kommer att träffas igen men jag vill verkligen följa dem båda parallellt genom livet. Det vore spännande att följa dessa tre strålar ut från ett inspirerande möte.

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem