Resdagboken

18. Några tågupplevelser på väg mot Irkutsk, del 2

fredag 24 oktober 2014 Novosibirsk, Novosibirsk, oblast, Ryssland
  • 461 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

***
Natt i Sibirien och ljudet från rälsen markerar tågets hjärtslag, en långdistanslöpares jämna puls. Tågvagnens väggar skiljer dunkelt ljus från mörker och innuti finns men utanför inte. Vilande kroppar vaggar fram och tillbaka och britsen vibrerar något. Det är det enda som vittnar om någon rörelse, det finns inga referenser när tåget far fram genom mörkret. Eller skakar på stället.
Plötsligt dyker en ljusfläck upp för över och en järnvägsöverfart kommer hastigt mot loket. En strålkastare fem meter över marken skär ut en cirkel av snö kring en bom och två metallplattor som fällts upp ur marken. Bommens skugga faller knivskarpt ner på marken och är lika svart som allt utanför ljuskonen. Nu är det bara tåget som kan passera.
En bilist skulle vara säker där i överfartens sidledsrörelse mot tåget, även om så drucken.

Men det är ingen där.
Det känns som det var 25 år sedan någon var det.
Likväl är bommen och lyktan redo väntande, skulle någon vara på väg dit igen.

Mil senare, ingen vet hur många som passerat i kompakt mörker utanför, kommer en svanslös komet farande, en kvadrat med en innåtriktad lykta i vardera hörn. Ytan är asfalterad med en vit ram av snövallar och i mitten står två blåa bensinpumpar med svarta slangar. Tankstället passerar tåget i 70 km/h och krymper till en punkt, lämnar bara minnet av två ljusöar i en svarta rymd.



***
Militärerna
Ju längre ifrån Moskva vi kom desto tommare blev vår vagn. Från smockfull var flera "avdelningar" helt tomma när den andra dagen närmade sig kväll. Det gav mig den sällsynta lyxen att få sitta på den enda britsen i vagnen som hade ett eluttag. Jag satte mig med datorn för att skriva lite och njöt av att ha ett överflöd av plats för en gångs skull. Klockan var närmare midnatt och jag var djupt försjunken i knapprandet när jag plötsligt hörde upprymda rop utanför fönstret. Jag såg upp och ut medan tåget stannade vid en station. Cirka hundratalet militärer sprang runt med sin packning och firade att tåget kommit. Sen dundrade de in genom alla dörrar, forsade som zombies i World War Z, aka vatten. Det hela gick väldigt fort och inom loppet av sekunder satt jag med uppdragna ben på det lilla bordet i mitten och kramade datorn. Fyra militärkepsar med tillhörande ansikten knuffades fram och tillbaka decimetern från mitt medan horder fyllde på genom gången, bortom tre led av kanonmat. Alla var oerhört intresserade av mig och jag spenderade resten av kvällen med att snacka och fota med dem i de närmaste avdelningarna. De var alla fallskärmsjägare kring 20 år från olika delar av centrala och östra Ryssland. Efter att ha lovat att vi skulle fota mer imorgon gick jag och la mig.
När jag kom tillbaka till min avdelning var de övriga vakna och kvinnan i paret kunde inte sluta skratta när hon såg mig. Hon kluckade och fann andingspauser tills hon tittade på mig igen. Bilden av mig uppe på bordet roade henne ändlöst och efter den kvällen "pratade" vi mycket mer med varandra.

Följande kväll gick jag bort till 2:a klass för att hänga lite med holländarna. Efter någon timme blev vi överbjudna till grannhytten för att dricka vodka med fyra militärer av högre rang än gårdagens grupp. Holländarna var tveksamma men jag gick över och de kom strax därpå. Utbytet var främst med tre av ryssarna för den fjärde hade redan deckat. Det visade sig att de alla kom ifrån uppdrag i Ukraina och att de tillhörde "Russian army - Special Forces", vilket var en dryg tiondel av alla engelska ord de kunde tillsammans. En av holländarna frågade nyfiket vad de gjort där men de svarade bara "Censour".
En redigt bredaxlad man stannade utanför hytten och lutade ryggen mot väggen i gången. Han sa inte så mycket men de övriga blev väldigt uppspelta när han kom förbi. "Russian soldier - Special Forces" sa de ivrigt och pekade. "Special Forces - Russian bear!" fortsatte de och föreslog att jag och doktorerande neurologen Frank, flugviktare i teorin, skulle slåss mot ladugårdsdörren, två mot en. Vi skrattade och avstod erbjudandet. "Russian bear" sa jag och pekade på mannen i gången och sen på mig själv med två fingrar som öron och visade framtänder "I Swedish rabbit". Målgruppsanpassat och lyckat.
Efter någon halvtimme kom ett gäng från min vagn i gången och jag hörde dem fråga efter svensken. Den mest angelägna från gårdagen stack in sitt huvud och log. Jag med. "You said photo" sa han och trängde sig redan ner vid min sida. Samtalen fortsatte, nu lite rörigare med fem soldater hängande in ifrån korridoren, och holländarna retirerade till sin hytt. En sjätte trängde sig in, en kille i blå keps och basketlinne med ett centralasiatiskt utseende. Blicken var stirrig och det svävade en aggressiv stämning kring hans person väldigt olik den kamratliga förtjusning som vi övriga delade.
- American?
- No. From Sweden, svarade jag med leende och försökte avväpna med vänlighet. Svezzia.
- American? frågade han igen, nu mer vänd åt de övriga.
De svarade att jag var från Sverige. Han såg på mig igen och drog fingrarna över min skäggstubb.
- You muslim?
- Eh... No, svarade jag och utstrålade alltjämt leende nära vänligt skratt.
Någon annan sa något som gav skratt och jag var snabb att haka på och försökte inkludera den nya snubben med välkomnande blickar. Han blev inte kär. Istället började han dra pekfingret över min hals och hotade med att skära av den. Han gjorde en rörelse över min mage med samma finger och började dra ut luftinälvor. Jag tyckte det hela var tämligen ocharmigt gjort men visste inte på vilket allvar jag skulle ta situationen. De övriga var fortfarande stojjiga och glada, även om de följde vad han gjorde noga. Inget försök fick honom vänligare inställd utan han fortsatte hota mig med en osynlig kniv för att jag var amerikan, eller något liknande - jag pratade ju engelska. Jag kände mig aldrig rädd för jag hade sju nyblivna vänner omkring mig men det var obehagligt. Efter ett par minuter tröttnade fotokillen och knuffade ut knivsnubben i korridoren och skickade iväg honom. Det var fortfarande svårt att bedömma hur seriösa de var, stämningen var väldigt uppsluppen, men den följande halvtimmen turades de om med att varna mig för den killen. Det var svårt att förstå vad de sa men summan fick jag till att jag inte skulle gå själv därför att han var farlig. De upprepade gesten över halsen flera gånger och en av dem drog fram en kniv ur fickan och visade dissektionsmanövern lite onödigt nära min mage. De snurrade också pekfingret kring tinningen i andan att den aggressiva centralasiaten var lite sjuk i huvudet för tillfället - han hade tydligen just dödat någon på uppdraget. Kanske var det sant, kanske drev de med mig, kanske missförstod jag hälften men när de gång på gång sa att "outside not safe" och att det var bäst att jag stannade hos dem tills de skulle av i Novosibirsk kändes valet ganska enkelt. Jag gick emellertid över till holländarna efter en liten stund. Specialstrykesoldaterna kom över med jämna mellanrum och sa något men blev ivägkörda av tågvärden eller deras befäl varannan gång. I Novosibirsk blev tåget mycket tystare efter ett avslutande tumult men kvar har jag ett inspelat samtal från den sista halvtimmen med killen jag fick bäst kontakt med.


***
Insikt hur långt det är till sjöss
När jag bokade resan med fraktskeppet över Stilla havet kändes 17 dagar som snabbt övergånget. I kampen mot klockan med flytt, planering och exjobb flög veckorna. Men när jag andra dagen på tåget satt och såg ut över snöklädda granar chockerades jag något över att jag ska tillbringa lika lång tid på Stilla havet som hela resan varat dittills. Helt sjukt! Det känns som många månader sedan jag lämnade Göteborgs hamn bakom mig. Jag har visserligen fortfarande veckor av musik att lyssna på, mängder av böcker att läsa och ljud att redigera. Men lika lång tid som jag rest så långt? Galet.

Annars är känslan precis tvärtom. Jag är nästan lite stressad på tåget. Det är så ont om tid. Bara att sitta och konsumera landskapen tar större delen av de vakna timmarna och då är varken mp3-spelaren, läsplattan eller resdagboken igång. Och lika gärna är jag ju social. Eller ja, nästan. Just i skrivande stund, här i tåget mot Beijing, tackade jag nej till ett parti kinesisk poker som två norrmän jag delar hytt med lirar. Kan vara social nästa gång.


***
Gubblukt


***
Gryning över Sibirien
Jag har alltid tyckt bäst om kvällen och natten men på den här resan har jag fått fetbag på gryningar. För att vara säker på att inte mobilen skulle krångla under vintertidsskiftet så satte jag klockan på 01:00 Moskvatid innan Irkutsk. Sen låg jag på mage på min övervåningsbrits och kisade ut genom övre hörnet på fönstret. Det var helt mörkt när jag vaknade och endast den svaga nattbelysningen lös upp banvallen i rusande rektanglar.
Landskapet låg stilla i dessa timmar då man mår som sämst. Men just i den kallaste stunden på dygnet anas en horistont och snön svarar omedelbart på det första spåret av ljus som lyckas sträcka sig runt jordens krökning. Ett gnistrande täcke blixtrar bort, mil, tills en tunn stapel träd markerar gränsen mellan mark och det obegränsade. Natten är fortfarande men för första gången kan man skilja svart från det mörkaste av himlen.

Bortom marken passerar en stad; dess sken sprider sig i en halfsfär över natten. Men vad som håller på att hända längs hela horisonten är så ofantligt mycket större än så. Biosätena förväntas skaka men vad som sker, sker - liksom allting på en skala större än jorden - i tystnad. Som om för att betona att storleken på sådana upplevelser är bortom våra sinnen.

Blå toner sköljer över kanten, når högre och högre och sakta tar landskapet färg. Från så långt ögat kan nå till så långt ögat kan nå ljusnar randen. Hela landet andas in och sväller. Tills horisonten brister och en brännande glöd sprider sig över grantopparna. Som smärtan i frusna händer på ett element spricker himlen upp och inget är riktat någon annanstans än mot det brinnande sår som inte slutar växa. Hela morgonen spänner sig krampaktigt, hela den vidsträckte skyn röd och den plötsliga hettan dominerar varje intryck.

Konstant.

Tills lättnad.

Sakta ebbar intensiteten och den överväldigande hettan diffunderar ut till dagsljus.
Men det blir aldrig varmare än -1°C i Irkutsk idag.

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem