Resdagboken
Utöver regnkäderna var vi också insmörjda med ett rejält lager solkräm. Några timmar senare behövdes det också.
Utöver regnkäderna var vi också insmörjda med ett rejält lager solkräm. Några timmar senare behövdes det också.

19.4 km i Mordors land

fredag 19 december 2014 Tongariro National Park, Waikato, Nya Zeeland
  • 197 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Efter ännu en natt av smattrande regn mot husbilstaket går vi upp kl halv sex för att snabbt packa ihop våra fuktiga saker och bege oss mot ”the Tongariro Alpine Crossing”. Vi vet att antalet p-platser är begränsat vid startstationen och att busslasterna kommer att anlända dit strax efter kl sju så vi vill vara där före. Barnen får sova en stund till i sitt krypin ovanför förarhytten och när vi kommer fram äter vi en rejäl frukost och drar på oss alla regnkläder vi har.
Nu är vi i Nya Zealands mest kända (och största?) nationalpark. Framför oss har vi en dagsetapp av vandring genom olika slags landskap över en bergstopp. Själva distansen är ”bara” ca 2 mil men enligt källor ska det ta 6-8 timmar beroende på väder och fysisk form.
I våra ryggsäckar har vi bl a fyra liter vatten, matsäck, en karta, en frisbee och en tärning. Morgan är helpeppad och pratar glatt på längs stigen trots det outtröttliga duggregnet.
Vid startplatsen står en skylt där lampan som informerar oss om att det råder ”Normal Volcanic Activity” denna dag lyser grön! Detta är alltså startsignalen och vi går. Klockan är tjugo över sju på morgonen och vi åt frukost för länge så vi får andra vandrare såväl framför som bakom oss.
Stigarna är snälla och på flera ställen har man byggt passager, små trappsteg och spångar för att underlätta. Efter dryga timmen är vi framme vid första ”rastplatsen” som är två toaletter. Vattenfallet ”Soda springs” ser vi tyvärr inte pga den täta dimman.
Det har börjat blåsa och nu är det inte utan att vi funderar över om våra funktionsplagg kommer att hålla en hel dag av regn och blåst. Vi är alla nöjda med våra vandringskängor och efteråt kunde vi konstatera att dubbla strumpor var en toppenidé.
Vi ser andra vandrare som går i shorts, gympaskor och plastskynken (sådana som man brukar kunna köpa på festivaler t ex). Vi tycker synd om dom och hyllar våra egna plagg.

Vi leker gissningslekar för att hålla uppe humören.
Det känns lite som om vi går igenom moln. Stigningen är inte speciellt brant men då och då gör sig berget påmint genom störtbranta raviner, nedanför oss eller porlande fjällbäckar som ser ut att bära friskt och gott vatten men vi vågar inte riktigt smaka utan håller oss till vårt medhavda. Här och var luktar det av svavel och vi ser bl a en skylt som talar om att vi är på väg in i ”Volcanic Hazardous area”. Spännande!
Vindstyrkan tilltar när vi är på väg mot vad vi tror är toppen och här finns inte längre några tillgjorda förstärkningar, trappsteg eller inramade stigar. Det rullar sten och grus under våra fötter och på båda sidor om oss stupar det rejält utför. När det blåser som värst börjar Clara att gråta och är rädd att någon av oss ska tappa fotfästet.
Det är flera andra vandrare runt omkring oss och vi stretar på. Några medhavda chokladbitar med ”Hokey Pokey”-smak får upp modet och energinivån och vi klättrar vidare. Så småningom får vi lön för mödan och det börjar luta nedför. Vi förstår att vi i dimman, blåsten och regnet tyvärr gått miste om utsikten över den Röda kratern men plötsligt så ser vi ”the Emerald lakes”. Molntäcket öppnar sig en liten smula och regnet upphör för en liten stund. Smaragdsjöarna ligger på ca 2000 meters höjd och är verkligen overkligt gröna. Vi slår oss ner i den branta lutningen och äter vår matsäck - härlig belöning!

Nu påbörjar vägen tillbaka och det börjar blåsa igen. Stärkta av lunchen bestämmer vi oss för att strunta i att klättra tillbaka upp på toppen - det finns ingen stig utan är en brant passage med lössand/grus - utan istället fortsätta till andra änden av parken. Att vi inte vet hur vi sedan ska ta oss tillbaka till vår husbil är en senare utmaning. Nu gäller det att ta sig ner för berget.
Vind och regn lättar och vi kan ta av oss våra leriga regnbyxor och äntligen låta solskyddskrämen vi smorde in oss med på morgonen göra sitt jobb. Dock verkar det som om det mesta regnat av åtminstone Clara och Franks näsor eftersom de visar en lätt Rudolffärgad ton redan samma kväll.

Under nerstigningen bjuds vi på fantastiska vyer: det ryker ifrån varma källor, dalarna nedanför är gröna och vissa partier påminner om de svenska fjällen. Väl vid trädgränsen kommer vi in i regnskogsliknande tät vegetation och de sista kilometrarna går lätt med bara en liten snedtrampning (Morgan).
Nästan exakt sju timmar efter start är vi framme vid slutstationen: vindpinade, med ömmande knän och superleriga vandrarkängor men vid gott humör och beslutsamma att hitta lift tillbaka till husbilen. Efter ytterligare en timme har Frank fått lift med en tysk och är tillbaka med husbil och allt. Vi sätter kurs mot Taupo och till några varma källor vi fått tips om och väl framme är de så varma att vi får hålla oss i den kalla floden de rinner ut i.

Man skulle kunna tro att Clara och Morgan skulle ha tröttnat på fysisk aktivitet efter en dag som denna men när de hittar en studsmatta och en gigantisk studskudde på campingen som vi stannar på för kvällen så är de som nyladdade!

The Dandenells
Senast aktiv - från Taghazout, Souss-Massa-Draâ, Marocko
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem