Resdagboken

31. Beijing - Shanghai

torsdag 6 november 2014 Peking, Kina
  • 476 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Jag tog farväl av Beijing genom att åka taxi över de tomma gatorna i centrum. På vägen hem kvällen innan hade nämligen tunnelbanan slutat gå när jag kom till stationen. Så jag satt i framsätet och fick för första gången sedan jag kom till staden se vart jag åkte. Stora hus passerade mellan breda vägar medan vi susade förbi på motorvägar mitt i stan. Resan tog över 40 minuter trots att det inte var någon trafik överhuvudtaget. Jag njöt dock av att få ett större intryck av Beijing över mark.

När jag kom hem till Di berättade jag om fadäsen i Moskva och att jag ville vara på plats på station i god tid morgonen därpå. Hon förstod men ville bjuda mig på lunch innan hon skulle följa mig dit.
Så gjorde vi och hon beställde in mängder av mat. Jag påminde om tiden flera gånger men det gjorde inget större intryck. Istället beställde hon in fler rätter av de mest varierade godsaker.
- I like this place very much, sa hon. Here you can eat a lot and try a lot of things without having to pay so much.
Hon hade verkligen tagit mig till den perfekta lunchrestaurangen men i denna sena timme hade jag svårt att tänka på så mycket annat än klockan. Jag frågade igen när vi senaste behövde ta tunnelbanan för att hinna till station tiden jag sagt. "Tja, tjugo i ungefär" svarde hon lugnt.
- Isn't that like two minutes from now? frågade jag märkbart förbryllad.
- Well, hon tittade på sin klocka. Yes, svarade hon utan minsta tecken på att resa sig eller packa ihop sina saker.
- Well... ehh... trevade jag osäkert. I am affraid we have to leave then... sa jag och reste mig sakta när jag insåg att detta uppbrott låg helt på mig.
Vi hade inte hunnit halvvägs in på alla skålar av kalasmat som hon beställt in och det gjorde ont att bara behöva gå så där. Särskilt när hon satt kvar mer eller mindre oberört av att jag rest mig upp. Det var först när jag stod och väntade vid bordskanten med ryggsäcken helt färdigspänd på ryggen som hon började samla sina saker. Hon insisterade än en gång på att få betala och situationen kändes inte helt optimal...

På vägen till restaurangen hade vi kommit in på humor och lite grann på skoj undrade jag om hon hade något kinesiskt skämt på lager. Javisst, sa hon och började måla scenen.
- This is a joke from my hometown! So there are these two guys somewhere. They could be in a train or a restaurant or a party or something. It really doesn't matter. And one of the guys is looking at the other one who says: "" which means "What are you looking at?!". The other guy answers "I'm looking at you. So what?" And then they fight!!
Hon såg på mig med ett lätt skratt och förväntan. Det var så jag förstod att det var det som var poängen men ROFL:et uteblev. Det kändes lite dumt med min svala reaktion så jag log och sa
- So what should I say, once again, if somebody in the subway is asking me what I am looking at? (Mer troligt tvärtom dock då folk ofta ogenerat glodde på mig.)
- He-he, you say "". But don't do that!! You will end up in a fight!
Ja, humorn fortsatte att vara en mismatch men även min andra värdinna och jag trivdes med varandra ändå. Det var dock över nu och vid säkerhetskontrollen inför snabbtåget lämande Di över mig till Katrin. Vi vinkade och visade våra magiska papperslappar i form av biljetter, pass och visum för vakterna och var snart iväg.

Själva tågresan i sig var en blandad upplevelse. Kul att få göra riktig snabbtågspremiär i hastigheter över 340 km/h men utsikten var lätt deprimerande. Jag vet inte hur mycket som var dåligt väder och hur mycket som var föroreningar men himlen gick från blå till kompakt grå när vi lämnade det välkrattade APEC-området kring huvudstaden. På avstånd från Beijing lyckades den aldrig resa sig över marken utan låg platt och uppgiven mellan de enorma lägenhetsbyggena, hopplös därute på fältens urvattnade växtfärger. Siktlängden var som längst någon kilometer. Jag hoppas att det var ett undantag men just den här dagen var resan som den perfekta dystopin över hur en tätbefolkad värld skoningslöst pressar naturen till en betongtung himmel full av cancerogena partiklar, tryckande över identiska, bleka plantor som kämpar för överlevnad mellan kvadratkilometrar av skräp. 10% årlig tillväxt med den kinesiska metoden har ett pris men Kina tycktes mer obekymrat av trade-off:en än något annat land jag passerat genom så långt. Det var en otrolig skillnad att senare åka igenom delar av Japan, vilket - är jag medveten om - har en helt annan situation.

En bit in på resan blev raderna omkring oss rätt högljudda och för första gången noterade jag folk skratta högt offentligt. Efter en stund började jag misstänka att det hade något med oss att göra för många tittade åt vårt håll hela tiden mellan skratten. Men "folk skulle bli besvikna om de fick veta hur mycket mindre andra talar om dem än vad de tror", som jag läste någonstans någon gång.

Det hann mörkna innan vi bromsade in på den enorma och lite SCI-FI-inspererade tågstationen i Shanghai, redo för nya utmaningar.

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem