Resdagboken

34. Shanghai - Kobe

lördag 8 november 2014 Kobe, Hyogo prefektur, Japan
  • 747 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Färjan Xin Jian Zhen låg där någonstans på andra sidan den spacade metallen och glaskonstruktionerna. Jag tackade taxichauffören och stoppade ner lappen med de kinesiska tecknen för "International Ferry Terminal" i fickan. 30 minuter tidigare hade jag tagit farväl av Katrin och Ciciero Cappucino i ett tumult av kartonger och flyttlådor. C. C. ville behålla så lite som möjligt och allt han inte ville ha kvar gav han bort till de övriga i huset. Det var rena rama julafton och när den gamla kvinnan i våningen nedanför fick den automatiska dammsugarrobboten trodde hon inte det var sant. Bokhyllor och elektronikprylar bara rullade ut och in i de övriga lägenhterna. Jag hade ett "Jo,-jag-var-ju-flyttgubbe-själv-en-gång-i-tiden"-samtal med managern innan jag kramade de mina och började lämna Shanghai för den här gången.

I färjeterminalen var det lugnt. Nästan öde och allting dröp av lågsäsong. Byggnaden var stor och skyltningen tvetydig men med lite direktioner fann jag tiomannakön framför incheckningsdisken. Jag ställde mig bakom en lång och smal tjej som såg ut att komma ifrån Europa. Hon hade en mycket genomtänkt stil med rundade bågar och svarta, låga läderskor med spetsiga tår under de uppvikta byxbenen. Hennes nästipp fullbordade det spetsiga intrycket hela hon gjorde. Jag drog något skämt - det första jag kunde komma på.
Är det något jag lärt mig på ensamresan så är det att man alltid bör bryta barriären med så många som möjligt runt omkring sig. Inte bara för det höga nöjet skull. Nu var det i och för sig främst det jag hade i åtanke men hon var inte mäkta sugen på att snacka. Hon var tysk utbytesstudent i Osaka dock så jag fick en chans att riva av några fraser innan jag noga visade att jag inte är en sån där jobbig jävel som måste snacka.
Hon och hennes mexikanska vänninna kom fram till disken just innan mig men hamnade i lite trubbel när de skulle betala hamnavgiften. Deras 100-yuansedel visade sig vara förfalskad. De såg besvärat sig omkring och jag försökte lätta upp stämningen med ett "Nice try!". De slappnade av lite och vår relation var på bättre köl. Personalen gjorde ingen stor grej av det - det händer tydligen hela tiden - och lät dem helt enkelt betala med andra pengar. Sen var det min tur. Jag hade stålar men det visade sig att jag behövde en adress i Japan för att borda färjan. Vaddå adress? Jag är ju turist för tusan! Det är klart jag inte har en adress. Jag skyndade iväg till bänken där tjejerna just spände på sig sina ryggsäckar.
- Sorry for bothering you but apparently I need an address in Japan for the boarding. It's just a formality. Of course no obligatons nor expectations! I just need to write something but once in Osaka I find some hostel somewhere.
Den blåögda tösabiten svalde betet helt, utan att misstänka de 17 kg heroin och kärnvapen jag hade i ryggsäcken.

De flesta människor är snälla.

Efter det delade jag tiden ungefär lika mellan dem, japanen Kono och mig själv under de ca 44 timmar vi spenderade på båten.

Jag mötte Kono uppe på deck strax efter att vi la ut. Jag var redo för nya ljud och ville vinka av Shanghai innan jag tänkte gå in för att skriva lite. Han firade sin 40-årsdag (men såg ut som 26) med en resa till Kina och var en av totalt tre asiater jag mött hittills som rest ensamma. Han tog kontakt på ett väldigt respektfullt sätt och kände verkligen efter om jag ville prata eller inte. Jag hade redan nästan en timme av båt- och hamnljud från färjans trocklande mellan alla promar med sand och en polisbåt som tacksamt slog av och på sina sirener hela tiden. Ljudet skiftade exakt som leksakspolisbåtarna i Faetter BR:s julrush och jag hade aldrig hört det någon annanstans. Däruppe ifrån deck var polisbåten i min association verkligen mer som en leksak än tvärtom.
Så jag behövde inte mer ljud utan snackade gärna med Kono. Han pratade bra engelska men ursäktade sig regelbundet. Han talade sakta, förutom ordet "Japanese". Säg det högt så fort du bara kan men dröj plötsligt på "eeese" så vet du exakt hur det lät. Typ som i ett långsamt "Ooh... China is veeery different from the (nu kommer det!) Jpneeeessse culture...".
Jag fick frågan om min resa.
- If I've been here before? No, it's my first time in China. (- Aahh...) I came to Beijing for a week ago with the train from Mongolia.
- Ooohh... Mongolia! Very strong men! You know the three last sumo champions were Mongolians?
- Yeah, I heard so. And what do you think about that? frågade jag och log.
Han skrattade lite, tittade ner och skakade på huvudet.
- I don't care so much... but some of my friends are very embarressed.

Vi pratade där ett bra tag och det började bli kallt i vinden. Han frågade om inte jag också ville gå in men jag sa att jag i alla fall ville stanna kvar tills vi var ute ur hamnen. Shanghai ska ha världens största och jag var spänd på att få se den!
- Oohh... Then you have to wait very long time!
- Really? Like what, roughly?
- I don't know exactly. Perhaps five hours.
Jävla stor hamn.
Vi gick in och drack te med en andra japan som visade sig kunna nästan allt om allt.

Den äldre mannen, som jag misstog för cirka 50 men som var närmare 70 år, var gammal datoringenjör och kunde berätta nästan allt om från hur man serverar te enligt tradition till hur inside-diskussionerna i regeringen gick angående att höja momsen. Alltihopa, men på japanska. Kono satt med och översatte men en minut av utläggningar på mina frågor kondenserades till 10 sekunder genom översättningarna. Konos vördnad för mannen steg hela tiden och när vi efter ett par timmar bröt upp viskade han till mig:
- That is a very intellegent man! It is incredible - he knows everything!
Under samtalet slängde jag regelbunda blickar ut genom fönstret på de grå strandbankerna mellan nästa radda lyftkranar. Vi var fortfarande inte ur hamnen.

Kono och Den vise Sten (jag minns inte vad den gamle mannen hette) var de enda japanerna på skeppet. I övrigt var det jag och tjejerna och kanske en 15 kineser. Jag la särskilt märke till en gapig man som tjötade absolut oavbrutet. Han var typ 50, storväxt och glappade så det ekade i lunchrestaurangen, frukost, lunch och middag. Mitt emot satt hans fru och nickade. Det vore säkert annorlunda om man förstod vad han sa men jag hade inte pallat en timme. Jag störde mig oproportionerligt på honom.
I övrigt var det väldigt tyst och tomt på båten. Adresstjejerna var ensamma i sitt 30-bäddsrum.


Resan vara lite av ett lackmustest inför Stilla Havet men jag klarade gunget ganska bra. Det var bara efter långa skrivperioder som jag kände mig lite illamående. Gungandet avtog dock efterhand då rutten var lagd mellan och i skydd av de många öarna på väg mot Honshu , vad vi kan kalla halva Japans main land.
Under första natten gick jag ut på deck och spanade på alla dessa öar. Det var fullmåne och dess silver vaggade i vågorna. Tills vår bog bröt dem i den fräsande och skummande känslan av att vara på väg. Jag stog så långt fram i fören det var tillåtet och vindraget slet i jackan. Genom ett fönster i molnen tittade Orion ner och i denna stund låg han. Krålandes vid vår sida höll vi tillsammans kursen stadig mot Kobe.

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem