Resdagboken

LÄS HÄR: FRIDAFERAL.BLOGSPOT.COM

fredag 1 juli 2016 Ko Pha-ngan, Surat Thani, Thailand
  • 611 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Jag lamnar resdagboken.se da sajten fungerar under all kritik. Kommer att borja publicera pa en blogg istallet.

fridaferal.blogspot.com


Long time no see, som vanligt nar det galler min resdagbok.
Vi fortsatter dar vi slutade senast; jag & Liz tog bussen till Zahedan som vi blivit stark avradda ifran, alla de varsta terroristerna i hela varlden kommer darifran om en ska tro vad vara vanner sa. Vi markte inget farligt, skumt eller laskigt. Det mest anmarkningsvarda som hande var att vi prutade hart pa taxin till Pakistanska gransen, blev satta i en bil att vanta pa fler passagerare & nar vi tva timmar senare tyckte att vi vantat nog & klev ur sag hur nagra chaufforer high fivade varandra. Var forare var inte ens kvar pa platsen & de hade sakert haft roligt at att gissa hur lange vi skulle halla ut dar i baksatet. Vi ar som ni hor talmodiga, blaste sapbubblor, rokte & kopte snacks i smyg medan vi vantade. Vi blev i vilket fall omdirigerade till en annan bil med en langskaggad & tamligen tandlos man som nar en checkpoint fragade vart var eskort var (egentligen ar det lag pa att vi ska ha poliseskort) svarade att han var med Allah sa det var lugnt. Han anvande sin knappa engelska till att beratta hur folk smugglade saker over bergen vi passerade & att det inte bodde nagon har, det var no mans land. Vi dricksade & tackade hjartligt for skujtsen innan vi klev over gransen till Pakistan.

Vi valkomnades med fragevaxlingen som skulle komma att horas fler ganger an jag orkar minnas "Are you alone?" "No, we are together." "No man?" Sa ja, vi var ensamma i detta land. Sjalvklart blev svaret pa fragan "Are you married?" alltid ja, jag hade aven tva barn under var korta fard genom detta vackra land. Naval, vid gransen (Taftan) blev vi registrerade fyra-fem ganger med papper & penna, inga datorer har, & fotade med mobilkamera. "For official use?" undrade jag, ja pastod de & jag kande att vi var langt fran Sveriges chippade pass & automatiserade byrakrati. Det var skjul, oken, man med automatvapen & sandaler, vantan pa pinnstolar & inte en viting sa langt ogat nadde. Nar vi var fardigregistrerade talade mannen bakom skrivbordet vi befann oss pa andra sidan av att inatt var vi hans gaster, det var for sent att resa vidare nu. Klockan var halv tva pa eftermiddagen.

Vi blev visade in pa ett kontor dar vi kunde stalla ner vara vaskor & dar vi sedermera aven skulle fa tillbringa natten. Efter att vi blivit serverade ris, fatt prata med the big boss som fragade om vi rokte hasch (aven den fragan kom att upprepas i det oandliga) & vad vi egentligen gjorde i Pakistan, ensamma till pa kopet, fick vi ett par granatapplen & vara plikter var over. Nyfikna pa detta nya land fragade om vi kunde fa ga ut pa en liten promenad & se oss omkring i vad som mest verkade vara nagra hus bland sand, damm & stenar. Nej nej nej blev det leende svaret, inga turister far ga runt ensamma i Balochistan. Vi fick i alla fall ga ut pa garden & njot av solen, efter nagon timme fick vi aven folja var vard runt hornet till en affar dar vi tittade pa allt (tog ungefar tva & en halv minut) & kopte inget. Trots envist nekande blev vi bjudna pa varsin cola som vi hallde ut i smyg bakom ett horn. Tillbaka pa kontoret blev vi tillsagda att stanna pa rummet, garden skulle nu fyllas av illegala manniskor (jag tror att detta var manniskor som lever i bergen pa gransen & saknar pass eftersom de bara gor vad deras foraldrar, morforaldrar osv alltid har gjort, lever sin liver dar nagon dragit ett streck pa kartan) Vi fick mat & bad entraget om filtar & kuddar sa att vi kunde gora i ordning varat nattlager, var vard var av en annan uppfattning; nar han var klar med sitt arbete skulle vi dricka te & prata! Vi forsokte forklara att vi inte sovit natten innan & var valdigt trotta. Sent om sider fick vi antligen vara sovsaker, jag fick en gra yllefilt med unicefs logga pa. Det var nu jag verkligen borjade fundera pa vad det var for land jag var i, vad visste jag egentligen om Pakistan? Inte mycket.

Det blev inte mycket somn denna natt heller, efter var patvingade tekopp var klockan sent & jag slocknade omgaende. Inte Liz skulle det visa sig nar jag nagra timmar senare vaknade av att hon skrek utanfor "You have to let me out!!" Jag var utanfor dorren pa ett ogonblick, barfota i den kalla okennatten med en magnifik stjarnhimmel over mig. Forutom det sag jag Liz som var i full fard med att klattra over porten samt tva man som forsokte overtala henne att inte gora det. Hon vann den dispyten & hoppade ner pa andra sidan, raskt fram till port nummer tva som hon helt sonika oppnade & klev ut igenom. Natten var vacker & allt var stilla (aven Liz nu nar hon aterfatt sin frihet). Jag fick forklarat for mig att vi absolut inte kunde vara har ute & genast borde ga in igen. Inte mycket jag kan gora sa jag & kollade laget med Liz.
Sandloppar var problemet, ett outhardligt kliande pa en kropp som inte sovit pa 36 timmar.
Inlasta var problemet, i en knopp som inte sovit pa 36 timmar & som inte ens i de basta av forutsattningar tycker om att frihetsberovas.
Vi blev lovade att tas till en doktor omedelbart, vi hade forsokt redan under dagen men fatt svaret att vi skulle gora det tomorrow. Forst forsokte man fejka ett samtal & jag blev fly forbannad, hur dum tror du att jag ar??! Sedan blev vi korda runt till de olika doktorer som den lilla staden hade att erbjuda, de sov saklart & ingen oppnade trots ihardigt tutande & bankande pa portar. Vi vande ater med outrattat arende & ett lofte om att imorgon bitti far vi klockan 7 & sa snart som vi kommer till en stad far vi traffa en lakare. Vi krop ner under vara valgorenhetsfiltar & fick ett par timmars somn.

Det ar sa att i Balochistan far inga turister rora sig fritt utan de blir eskorterade, for sin sakerhet naturligtvis. Provinsen gransar till Afghanistan & potentiellt kryllar det av talibaner som vill kidnappa bleknosar att ha i sina grottor. Vi fardades 600 km genom oknen, passerade i runda slangar 20 stycken checkpoints dar vi fick byta fordon, forare & vakter, visa vara pass som registrerades & ibland aven sitta ner & dricka te med glada man i uniform som ville ta fotografier med oss. Vi kunde se i listorna dar vara namn & nationalitet blev uppskrivna att det kom ett par turister varannan dag eller sa. Tva dagar tidigare hade en tysk man passerat samma vag som vi, for ovrigt den enda vagen som finns dar. Vart forsta eskortfordon hade nagra kulhal i vindrutan & chaufforen pekade ut i oken & sa "Two hours that way, Afghanistan." "Can we go??" svarade vi glatt & fortsatte Shazama hans musik som skralade ur kassettbandspelaren. Vid en checkpoint hade de en liten kattunge, uniformerade militarer med vapen i hand som oroligt sprang efter det lilla livet & passade sa att den inte blev overkord. Alla hade automatgevar i retrostil, tra & metall istallet for den moderna svarta varianten. Forsta halvan av resan hade vi alltid tva stycken man bak pa flaket (vi fardades uteslutande i pickup) som skulle garantera var sakerhet. Sjalv undrade vi om det inte ar lite uppenbart att det ar nagot speciellt pa gang nar det ar sant padrag, talibanerna skulle aldrig se om vi satt pa en vanlig buss med vanligt folk.
Andra halvan av resan var lite annorlunda.
Knappt halvvags till vart mal Quetta (dar vi sag friheten hagra) stannade vi i en stad, vi blev korda till ett hotell & informerade om att vi skulle stanna dar over natten eftersom det var for sent att aka vidare. Klockan var denna gang tva pa eftermiddagen & vi tyckte inte alls att det var sent & vi hade definitivt ingen lust att tillbringa annu en natt i fangenskap. Sa vi klev ur vart fordon, promenerade genom hotellet & ut pa gatan pa framsidan dar vi holl var vanliga laga profil, Liz rokandes en cigarett i ett land dar dylik aktivitet hos kvinnor mots med gapande munnar & jag blasandes sapbubblor till barnen. Efter oss foljde en svans av man som forsokte overtyga oss om att komma in & ta ett rum. Nej. sa vi, vi ska fa traffa en doktor & sedan ska vi aka till Quetta. Forsta delen gick hyfsat problemfritt, efter lite vantan nar de pastod att de ordande en taxi gick vi de kanske femhundra meterna till en klinik dar vi fick ga in i ett rum & for forsta gangen traffa kvinnor. Vi funderade genast pa om vi skulle kunna smita bakvagen ut igen & fragade om det fanns nagon busstation i staden. Liz fick mediciner utskrivna & vi smet inte. Vi bodde inte heller kvar pa hotellet, vi fick istallet skjuts till nasta checkpoint dar en sur polischef lamnade oss & sa att hans distrikt tog slut, nu var vi nagon annans ansvar. Denne nagon annan ringde till jag vet inte vem & fragade om vi kunde fa aka vidare trots att solnedgangen narmade sig. Vi hade hittat en couchsurfingvard i Quetta som vi hela tiden refererade till nar de undrade vart vi skulle, han hade det lustiga namnet Ali Gul Kurd & fick ett antal samtal den eftermiddagen & kvallen. Jag vet inte vad han har for position men hans namn opnnade vagen for oss. Plus var tjuriga envishet.
Efter att ratt person sagt ja till var fard fick vi inte langre atnjuta bekvamligheten att sitta inne i kupén langre, vi blev till var stora gladje anvisade plats pa flaket istallet. Vi sag solen ga ned over oknen & bergen, sedan en oandlig stjarnhimmel & hela tiden log vi. Det kravdes en hel del envishet, hot om att promenera resten av vagen & fler samtal till stackars Ali Gul Kurd innan vi vid elvatiden nadde Quetta. Bakom oss lamnade vi en del arga man men ocksa en hel hog med roade dito. Vi blev erbjudna att stanna pa flera olika checkpoints over natten, bjudna pa te, informerade (mycket ilsket) om att vi kunde bli kidnappade inom bara nagon kilometer, fotade, fick sallskap med sa manga som fyra vakter pa flaket & kom fram utan minsta dramatik. Det var tva trotta tjejer som levererades pa en polisstation & fick fragan vart vi ville ta vagen. Hem till var van Ali sa vi & lamnade annu en gang fram lappen med hans telefonnummer pa. Telefonen plockades upp, ett samtal fordes & sedan fick vi veta att det var for sent, han ville inte hamta oss. Vid det har laget hade vi glatt lagt oss ned pa golvet dar vi befann oss & sovit men blev istallet korda till ett hotell.
Vi var glada att vara framme, ata & sova var vara enda mal i livet for tillfallet & nar vi checkade in sa vi att vi ville ha mat, vi hade sett en affar oppen pa hornet 100 meter ned pa gatan, kunde vi hitta nagot dar? Som svar fick vi ett papper framfor oss som informerade om att inga gaster fick lamna hotellet utan poliseskort. Suck. Baba, alltiallo pa Bloomstar Hotel, sandes ut & kom tillbaka med kilovis av frukt som vi tacksamt tog emot innan vi stupade i sang.
Vi anlande fredag kvall, hela helgen tillbringades pa Bloomstar som tack & lov hade en innergard med grasmatta & ett tak med utsikt. Vi vantade pa mandagen da vi kunde fa varat NOC (non objection certificate, ett papper alla turister maste ha) & resa vidare mot Lahore. Sjalvklart vantade vi inte snallt inne pa hotellet, vi gjorde allt for att fa komma ut. Vi ville se berg, sjoar, ga till posten, kopa sladdar att ladda telefonen med, ta ut pengar...vad som helst som var anledning nog att ring polisen & be om eskort. Vi lyckades ta oss ut pa lordagen & var otroligt exalterade over att se lite stadsliv & till & med ga pa gatan nagra meter for att kopa cigaretter, byta fordon samt leta efter frukt. Polisen undrade vad vi holl pa med nar vi som varyra kalvar rusade fram till narmsta matvagn for att se vad som salufordes nar de slussade oss fran en bil till en annan, vi ville titta pa allt.
Pa sondagen fick vi stanna inne, trots att vi i ett sista forsok pastod att vi fatt mens & maste kopa bindor. Stackars den snalla man som rakade jobba pa fel hotell & utsattes for den konversationen, minns att vi var i ett muslimskt land. I slutandan fick vi noja oss med picknick pa innergarden & fruktutvaxling over taken med barnen i husen runt omkring. Taket var en valsignelse, vi sag bergen som omgardade oss, himlen som fylldes av drakar timmen innan solnedgangen & som sagt; lite utbyte med grannbarnen.
Mandag morgon fick vi vara papper & kunde kopa biljetter for att foljande dag ta taget mot Lahore.
Ali Gul Kurd? Honom fick vi aldrig traffa, det ar olagligt att inhysa utlanningar utan specialtillstand. Saklart.
Aven pa taget var vi overvakade & helst ville de att vi skulle sitta pa vara platser men vi fick tillatelse att ga genom taget efter att vi forklarat att vi aldrig varit pa ett tag i Pakistan forr & garna ville se hur det sag ut. Jag motte en gumma som gav mig en fantastisk sjal efter att jag sagt att den var vacker, detta var innan jag insett att om man ger sadana kommentarer sa ar det Pakistansk kutym att genast erbjda omnamnda objekt som gava. Jag gav en annan sjal i utbyte & gick tillbaka senare med en kopp te som vi drack tillsammans.
Balochistan ar vackert, det ar sand & sten & berg i oandlighet. Tagdorrarna var bara i vissa fall stangda & i manga fall oppna sa att man kunde sitta & se landskapet floda forbi. Jag njot av resan.

Vi ar inte riktigt klara med Pakistan men nu ar timmen sen, jag har en sjukling att ta hand om & en fodelsedagsBBQ att gasta imorgon sa ni far vanta. Det blir var bara ett par tre fyra fem manader eller sa innan jag uppdaterar igen om vi ska se till historien :)
Kan tala om att jag har det oforskamt bra dar jag ar, att jag ar frisk & glad, har en katt som ger mig oandliga mangder karlek, bor i ett urgulligt hus vid en liten sjo, har fantastiska manniskor omkring mig (som jag nastan alltid har), dansar & cyklar & ater & laser & lever.

Nu vill jag ha manga kommentarer tack, jag har skrivit i nastan tva timmar (& forsokt ladda upp 100 ganger, ber om ursakt for alla mail ni far, foreslar att ni skriver till [email protected] & klagar) sa ni kan gott ge mig ett par minuter. Hur mar du? Vad gor du?

PUSS! pa er

Frida Ingemarsson
Senast aktiv - från Falun, Dalarnas län, Sverige
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem