Resdagboken

Abisko- Kvikkjokk

onsdag 6 september 2017 Kvikkjokk, Norrbottens län, Sverige
  • 1037 Visningar
  • 2 Kommentarer
Rapportera

Så; ren, torr och övermätt än en gång!! Vi är framme i Kvikkjokk där vi ska stanna i två nätter för att vila, äta och ta igen förlorad serie-tid! Vad vi indirekt även gör är att vänta in ett regnväder som kommer döda all livsgnista och förinta den romantiska bild av väglöst land och tältning som vi presenterat för alla faschinerade turister vi mött senaste tiden...

Jag har tappat greppet om tiden nu, så förljande reseskildring kommer presenteras utifrån min upplevelse av det hela, snarare än kronologiskt och matematiskt korrekt. När man umgås 24/7 med sig själv, sina talböcker och sin hund blir liksom kronologi ointressant..

Första delen: abisko-abiskojaure-alesjaure-tjäkta-sälka-singi
Chock och tjurighet kan beskriva de här dagarna. Vi började gå en anslutningsled från hotellet i abisko till Kungsleden. Anslutningsleden var som det vi tidigare sett, fast med spänger och broar såklart! När jag som bäst trallade på höjningen nån mellolåt från tidigt 2000-tal (brandsta city släckers..) såg jag en liten ledformation som ringlade fram bland fjällbjörkarna som tydligare än lapporten själv, visade var Kungsleden började. Vi stod och tvekade en stund tills luckan i ledet var tillräckligt för mig, ryggsäcken och Kajsa plus att tempot var realistiskt för oss. Mellan två äldre herrar som glidit lite ifrån varandra skuttade vi in och anslöt oss till skaran mot abiskojaure. Resterande 13 km gick vi om några och blev omgådda av några men den ringlande ormen var ändå ett faktum. Orimligt tjurig konstaterade jag att alla var gamla med hörselproblem som gjorde att man inte ens kunde casha in nån livsvisdom under dagen eftersom ingen hörde vad någon annan sa. Jag hade lagom börjat acceptera att kommande månad skulle gå in ledformationens-, höftprotesernas- och språkförbistringarnas tecken när vi kommer till en meditationsplats och samtliga stannar. Någon börja prata på uppenbart svenska kyrkan-manér och när jag fortsatt en liten bit till glesnar individerna och blandas ut med yngre samt andra nationaliteter. Efteråt insåg jag att jag vandrat med nån grupp på pilgrimsvandring under dagen och liksom kraschat deras upplevelse en aning. Men trots att ledet inte var lika kompakt kommande dagarna var det ändå mer folk än vad min definition av fjällvistelse rymmer. De flesta som vandrar kommer från andra länder och har fått för sig att bära packning inte är meningen med livet (🤔) och bor därför i stugorna som finns med jämna mellanrum längs hela den här sträckan. Genialisk som jag är valde jag att tälta första dagarna så att man dels fick vara ifred och slippa köa till havregrynskokningen som en sämre medeltidssoldat, och dels hamna i tidsmässig osynk med övriga eftersom fjälltur tydligen innebär en start runt 9-tiden.. Genialisk är även vovven som klurade ut att min sovsäck har en 8 grader lägre komforttemperatur än hennes och efter att ha spenderat 2 nätter i fosterställning i hennes vindsäck (storlek medium; exempelras cocker spaniel..) valde vi att köra stugtur i fortsättningen.

Andra delen: kaitumjaure-teusajaure-vakkotavare-saltoloukta

I singi finns ett vägskäl där man kan välja att gå österut mot kebnekaise (dit alla coola kids och tyskar ska) och nikkaloukta (dit alla pilgrimsvandrate och människor med endast 2 veckors semester ska), eller följa Kungsleden söderut. Sekunden jag vinkade hejdå av några speedade pilgrimsvandrare och fortsatte söderut mot kaitumjaure var det som att hela stämningen förändrades. Typ som Narnia säkert kändes för de där tre barnen. Luften blev renare och fjället mindre stressat. De människor man mötte hastade inte bara förbi med något forcerat i blicken utan sa några väl valda ord (alla folken säger: hehe, du ser ut att ha det lite tyngre än hunden, vilket jag konsekvent valt att tolka som en kommentar om min ryggsäck och inte Kajsas minimidja..).  

Vid det här laget har jag kommit in i en mental inställning där det är kilometrar som räknas i ett försök att vara i konstant osynk med resten av hela världen. Så vi knatar på, lite småstressade via kaitumjaure och teusajaure ner till vakkotavare. Vid teusajaure finns en liten sjö där jag så fint delade roddbåt (delade på utrymmet, inte själva roendet..😎) med Lasse som jag senare tog följe med en stund över fjället. Känns liksom att jag begränsat sitt utförande av flerstaviga samtal och när jag kom fram till stugan den kvällen var jag liksom mentalt trött som efter en kognitiv utmaning, vilket känns smickrande och lovande inför framtiden..
Mellan vakkotavare och saltoloukta går en 32 km lång asfaltsväg där alla människor som inte går gröna bandet, åker bekväm buss på si sådär 40 min. Jag och Kajsa däremot hade komponerat en ny playlist som vi kallar "tristess på asfalt" som vi satte på högsta volym och satte fart på den raka, men inte platta, vägen mot bryggan där båten till salto avgår. Ville hinna med sista båten, så lite stressat härjade vi fram alla tre milen för att, mycket framgångsrikt, lyckas  ta oss fram till båten med ömmande fötter i tid. En tältnatt med efterföljande vilodag i salto och en innenatt där två äldre farbröder lyckades förstöra nattsömnen för samtliga fjällvandrare genom högljudda snarkningar som stundtals tangerade i lungödem eller nåt annat som orsakar slemmig hosta där det låter som att hjärtat stannar i slutändan.. till och med sovsäcksbråk med tanig whippet är med rogivande än det..

Sista delen: saltoloukta- sitojaure-aktse-pårte-kvikkjokk
Försöker tagga ner lite nu efter en uppenbarelse då jag delat stuga med två australiensare och två nya zeeländare. Detta i kombination med en mardröm hämtad ur jobbmiljö fick mig att inse lyxen i att ha massa tid på sig att gå en av världens mest kända leder. Dessutom innebär en snabbare hemkomst att jag säkert börjar jobba tidigare, så mycket motiverad till attitydförändring nu! Vaggar fram långsamt och känner mig lite som Snövit när jag försöker tilltala alla fåglar och renar och och vid rimliga namn. Går ganska bra tills jag inser att vaggande gång=långsammare gång=fler timmar med ryggsäck på ryggen. Så modifierat något och går nu i normaltempo men försöker bibehålla zen-mood samt konversation med naturen. Vid sitojaure finns en sjö som ska passeras. Finns lite olika uppgifter om huruvida motorbåtar får användas av gröna bandare, eller om roddbåt är det korrekta färdmedlet. När sjön vid sitojaure låg spegelblank på morgonen såg jag det som ett tecken från min vän naturen att jag bör satsa på roddbåt. Det finns tre roddbåtar utplacerade av länsstyrelsen. Det måste alltid finnas minst 1 båt vid vardera brygga, så finns bara en båt där man utgår ifrån måste man ro och hämta en båt vid andra sidan innan man kan fortsätta. Det fanns bara en båt så likt en halvskakig ninja snörade jag på mig flytväst och baxade ner Kajsa i båten för att påbörja projekt rodd. Jag kan inte ro. Jag har rott på gymmet+ tittat på Youtube-klipp på roddteknik, men det hjälper liksom inte när årorna sitter fast med små snörstumpar och ens händer är sköra som bäbisrumpor. Men efter 15 km plaskande och 5 timmars slit tyckte jag ändå att tekniken hade förbättrats något. Sista gången motorbåten passerade mig gjorde jag tex ingen 360 graders rotation, vilket måste räknas som framsteg.. Så oerhört ljuvligt att få gå efter det! Hela upplevelsen har fått mig att uppskatta gåendet som aktivitet, så hanterbart och oförnedrande liksom.. 

Vi bodde i Aktsestugan i två nätter för att gå upp på skriefe och kika ner i rapadalen som kanske är ett av de mest fotograferade motiven i svensk fjällmiljö. Eftersom vi är livsnjutare nu för tiden stannade vi en extradag enkom för detta och så fantastiskt värt det var! Strålande väder och strålande glada axlar som slapp släpa på ryggsäcken under en dag. Man är ju en gracil bergsget utan den! 

Vidare ner mot Kvikkjokk som är den lägst placerade anhalten på Kungsleden. En hel del skog på vägen hit, vilket liksom känns som ett fräscht inslag efter alla storslagna vyer och oändliga landskapsbilder. Vi har duschat och tvättat och ätit ikapp allt vi eventuellt förlorat under veckan som varit och imorgon väntar en dag av ingenting ansträngande! Nästa sträcka går ner till Hemavan och är den sista delen av Kungsleden.

over and out✌🏽



 

Camilla Hiding
Senast aktiv - från Grövelsjön, Dalarnas län, Sverige
Kommentarer
Postat av Lovisa

Tänker på er båda massor! härligt att följa -du skriver helt underbart! nästa steg-författare? Kram på er /SoL

Postat av Amanda

Låter som du verkligen kommit in i ditt jag-orkar-gå-hur-långt-som-helst-mood! Längtar efter att prata med dig!!

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem