Resdagboken

Kvikkjokk- Hemavan

onsdag 20 september 2017 Hemavan, Västerbottens län, Sverige
  • 892 Visningar
  • 2 Kommentarer
Rapportera

Med adrenalinet på topp efter springtur och efterföljande kolhydratsladdning tar jag mig an den överväldigande uppgiften att sammanfatta det som varit den blötaste, eländigaste, tyngsta, men också bitvis härligaste, delen av vandringen hittills.. Jag delar som vanligt in det efter sinnesstämning och livslust:

kvikkjokk- ammarnäs ca 16 mil, 8 dagar
 Uppmärksamma och lojala läsare kommer ihåg regnvädret jag nämnde som hastigast i förra inlägget. Oavsett val av väder-app visades regn över Kvikkjokk med omnej dagarna som följde min avfärd från Kvikkjokk. Så vi var sådär lagom motiverade när vi hoppade på båten som fraktar en vidare söderut på Kungsleden från Kvikkjokk. Prognosen visade på uppehåll under större delen av dagen så min ambition var att härja fram likt en vital viking över fjället och tillryggalägga så lång sträcka som möjligt medan kläderna var torra och ingen av oss uttryckte dödslängtan i varje steg. Oavsett målbild är det svårt att härja på extrema nivåer med drygt 30 kg på ryggen.. speciellt när dagen börjar med en backe som fick exakt all tvättid jag lagt ner i Kvikkjokk att kännas ogjord. Hur som helst hade vi medvind när vi väl kommit upp på kalfjället och lyckades ändå komma en bit innan tältet hivades upp i sedvanlig lutning precis innan regnet började trilla ner så smått. Det regnade en del under natten men under förmiddagen dagen efter var det mestadels uppehåll. Som en liten baksmälla efter den tidigare dagens vikingastrapats i medvind var denna dagen en tuggummidag. Dvs man går och går medan allt skaver plus att man börjar fantisera om lunchen redan innan frukosten avklarats. När man gått längre än man någonsin gjort utan paus tidigare i livet har man kommit typ 1,5 km och man har på sin höjd dödat 1 timme.. Efter en dramatisk mutskandal där ungefär hela godisransonen för kommande vecka portionerats ut under de första 5 km hade vi ändå lyckats korsa piteälven och klafsat oss fram till den plats där jag planerat lunchen. Uppehållet tog därmed slut och regnet började falla igen. Jag fäste ingen vidare vikt vid det eftersom det brukar regna under lunchpauserna av någon osympatisk anledning, men denna gången avtog inte regnet när vi väl ätit upp utan tilltog under kommande timmar för att i slutändan vräka ner på ett sätt man annars bara upplever när sorg och misär ska gestaltas på film. Genomblöta traskade vi på under devisen "man kan ju inte bli blötare än genomblöt", men när Kajsa började fejka lunginflammationshostningar kunde jag inte längre ignorera hennes påtagliga missnöjdhet och vi hittade en sån där plats som jag inte tycker lutar vid första anblick, men som lutar precis så mycket att man rullar av liggunderlaget under djupsömnen, och slog upp tältet där. Väl inne i tältet och i torra kläder försvann Kajsa in i sin sovsäck och visade sig inte förrän jag grävde fram henne i det absolut sista skedet av tältrivningen morgonen efter. "Morgonen efter"låter så lättsamt på nåt sätt, men inom den tidsrymden har jag gått igenom alla sinnesstämningar som finns, förutom de positiva, och till sist, efter att ha lyssnat på alla låtar jag trodde ger energi samt ätit det sista av sockerinnehåll i min packning och shotat extrema mängder kaffe, har jag lyckats övertala mig att ta på mig blöta, kalla kläder och ge mig ut i piskande blåst och regn för att påbörja dagens vandring. När endast tre tältpinnar återstår drar jag ut Kajsa i regnet och förklarar att om ca 8-10 h av kuperad vandring i regn och blåst, sannolikt utan matpaus och med konstant blöta, kalla kläder, kommer vi komma fram till en stugby där allt kommer bli bra igen! Vi har lite svårt att bibehålla optimismen under dagen som verkligen blir 10 h regn och blåst, bara det att jag glömt nämna alla hala stenar och rötter som ytterligare drar ner tempot. Efter att ha tappat all lust att leva dyker plötsligt en stuga upp och vi är framme i vounatvikens stugby!! Vi klampar in i en reception där en glad gubbe tar emot oss iförd skjorta och kalsonger. Vi får en liten stuga och Kajsa försvinner åter ner under ett imponerande lager textil som bara kan tolkas som ett slutgiltigt avståndstagande eventuellt även hat, medan jag springer runt för att försöka hinna torka allt tills morgonen efter. I min jakt på plastpåsar hittar jag ett paket bryggkaffe och på 2 sekunder har min hjärna förträngt det sugiga som är vårat liv och istället gått igång helt på alla optimistiska cylindrar tack vare den där kaffekoppen.. jag kallar det förlossningsfenomenet..

Dagen efter är det uppehåll och vi åker båt första biten. Jag har läst fel och de 8 km jag planerat blir 18 km i slutändan. Detta medför att vi 17.45 joggar in i jäkkviks samhälle. Jogging med +20 kg är olämpligt eftersom nån form av centrifugalkraft gör att rotationen runt ens egen axel tillslut blir större än rörelsen framåt och man blir snarare ståendes roterande på stället än att man rör sig framåt, mot Ica-butiken som varit målet med livet ända sedan jag insåg att utbudet i Kvikkjokk var minst sagt otillfredsställande.. 17.52 snubblar jag flåsande in på Ica och jag ser i kassörskans ögon att hon inte är supertaggad på att jobba över pga min beslutsångest vid godishyllan. Så jag skyndar mig på ett omåttligt sätt. Betraktare skulle antagligen säga att jag spårar ur. Jag köper nästan hela butiken och för att ens komma ifrån butiksområdet måste jag äta trerätters middag innan matkassen är tillräckligt liten för att kunna bäras till lämplig tältplats (jag och Kajsa kommer fram till att Ica-parkeringen är en ovärdig tältplats). Dagen efter regnar det igen och jag känner mig som en broilerkyckling efter en minst sagt stadig frukost,  när jag börjar klättra upp från jäkkvik. Det har kommit mycket regn senaste dagarna och bitvis är det svårt att avgöra om vi går på stig eller i bäckfåra. Kajsa är halvnöjd över detta.. men livet som insats lyckas jag ta mig över en bäck som mer påminner om en älv via en liten översvämmad planka och två större stenar. Jag landar på andra sidan "bäcken" på skakiga ben och men avklingande dödsångest bara för att se Kajsa sura på andra sidan. Jag ropar, hon sätter en tass på plankan, upptäcker att vattnet är blött och vägrar sedan röra sig. Jag inser att jag skulle sova dåligt om jag lämnade henne där, så jag slänger av mig ryggsäcken och beger mig över "bäcken" än en gång för att lyfta över det lilla eländet. Med koncentration och fokus som den mest avancerade ryska lindansös får jag över oss utan död och hjärnskakning och vi kan fortsätta traska i vattenfåran mot adolfström där vi ska få bo inne i stuga!! Dagen efter duggar det bara och som de coola och världsvana kids vi är rycker vi bara på axlarna åt vattenvolymer mindre än 1 kaffekopp i timmen och har en fin vandring över fjället. En störig renhjord håller Kajsa sysselsatt hela eftermiddagen och stämningen är på topp när tältet placeras på den planaste ytan hittills!! Okomplicerad vandring mot rävfallstugan dagen efter och därifrån skuttar vi mot ammarnäs och tryggheten i stf-land!!

Ammarnäs-Hemavan 8 mil, 4 dagar

Ammarnäs känns svintrevligt! Jag tror det bor riktiga människor där. Alltså människor som är frikopplade från turismen och Kungsleden. Ica-butik och pizza till middag gör att vi är glada och utvilade när sista delen av Kungsleden påbörjas. Jag har räknat ut att jag kan spara in 4 km om jag går en annan led än Kungsleden via aigertstugan, men efter 1 mils vägtraskande och 1 mils hasande likt en tant som är rädd att trilla i duschen på diverse spångar, kan jag förstå varför den officiella leden inte går där jag valt att gå. Nykär i mitt tält nu när det torkat nästan helt så vi tältar nån km från servestugan i en liten grop som visar sig vara en direkt avgjutning av min kropp! Sover som en gud och är oförskämt i gasen under kommande dags vandring förbi tärnasjöstugan och mot syterstugan. Leden mellan syterstugan och viterskalsstugan går i en jättefin dalgång som till och med känns uppseendeväckande trots att jag vid det här laget tycker att fjällvyer känns ganska "gjort". Vi sover inne i viterskalsstugan vilket känns som en ganska briljant idé när vi vaknar upp och det är 0-gradigt och snö nästa morgon. Kort vandring ner till Hemavan där hela tre vandrarhemsnätter väntar!! 

Generellt kan man säga att Kungsleden mellan Kvikkjokk och ammarnäs är otillgängligt, ödslig och regnig medan ammarnäs-Hemavan är mycket fin vandring med trevligt folk och bra väder!

I Hemavan kommer pappa och hämtar hem världens tappraste och härligaste lilla frysräka till whippa💕 Hon börjar bli redigt smal nu och i och med kylan och alla tältnätter som följer nästa deletapp tror jag det är bäst för henne att få leva lyxliv bland kattmat och bofasthet en stund. Tomt som attan men jag går samtidigt sönder varje gång jag ser henne darra likt en överambitiös torktumlare, så det blir nog bra detta! Nästa deletapp är betydligt mindre vandrad än Kungsleden och jag misstänker att min bristande förmåga att läsa karta kommer bli ett återkommande vardagsproblem en rund framöver..

Camilla Hiding
Senast aktiv - från Grövelsjön, Dalarnas län, Sverige
Kommentarer
Postat av Rebäkus

Haha. (Om jag vore lite hippare skulle jag skriva "LOL" men det känns missklädsamt på något sätt...) Detta kommer ges ut som bok en vacker dag. Puss.

Postat av Vera Alstad

Håller med föregående talare. Känner väl igen förlossningsfenomenet. "DET HÄR ÄR DET VÄRSTA SOM FINNS JAG HATAR REGN OCH VARF... nämen, en chokladbit! Dåså, låt oss vandra tre timmar till! Hurra vad fint allt är i världen!" Stor kram till dig, vi är med dig i tankarna! Kram

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem