Resdagboken

Hemavan-Gäddede

söndag 1 oktober 2017 Gäddede, Jämtlands län, Sverige
  • 1174 Visningar
  • 3 Kommentarer
Rapportera

Nu sitter jag med okladdiga och, inte ännu söndervikta, kartor i en stuga i Gäddede för att spika planeringen för nästa deletapp. Lycklig utöver vad som är rimligt för att det fanns tvättmaskin på campingen och dessutom rester av ungefär hela ICAs sortiment kvar att knapra på! Så det är läge att ta sig an den skriftliga versionen av deletapp 4!

Del 1: Hemavan- där fjället började igen
Efter inte mindre än två vilodagar i Hemavan tillsammans med pappa och Kajsa var det dags igen. Ledigheten hade gått i turistandets tecken (förutsatt att upprepade besök på Ica får inkluderas i turistattraktionerna..). Hemavan kändes som ett stort ställe där jag gick timtal inne på Ica och liksom njöt av anonymiteten och det vardagliga i bitiksupplägget. Jag har ju stött på små affärer längs vägen, men detta kändes som det första stället där kassörskan inte med säkerhet var nära besläktad med hela kundkretsen! Utöver Ica (som jag känner har fått märkligt stort utrymme i den här texten) gick vi på Naturum och åkte til Tärnaby för att vända bilen på en yta där vi tror att Stenmark säkert släpat på skidor, eller nåt annat vardagligt, nån gång. 

Så kom morgonen då jag skulle överges. Kajsa hoppar glatt in i förarsätet och har hunnit nå djupsömnen när jag på ett ovärdigt kletigt sätt, säger hejdå och på återseende. Pappa och Kajsa åker och jag börjar traska söderut igen. Eftersom det kommer bli en del vägtraskade på den här etappen väljer jag att gå över joefjället första biten, även om det nog var en liten omväg. Efter några timmar trillar jag ändå ner på vägen som jag kommer att gå på resten av dagen. Jag har börjat lyssna på Harry Potter och kan med full uppmärksamhet leva mig in i storyn eftersom inget annat i min omgivning levererar uppseendeväckande sinnesintryck. Efter typ 2 timmar har den delen av hjärnan som gärna vill svänga ibland bildat union med fotsulorna och tillsammans driver de en hård linje om många pauser, gärna med tältuppslagning och sovstund.. resten av hjärnan, den som gärna går så långt det bara går för att ta sig så långt man bara kan och därmed lämna vägdelen efter sig, har sedan fullt sjå att konkurrera ut fotsulorna och på detta, lätt schizofrena sätt, traskar jag på de kommande två dagarna. Förutom insikten att även bilvägar kan byggas över fjäll och därmed generera uppförsbackar,  ger kommande dagar inga bestående intryck. Jag saknar Kajsa och känner mig ensam och ointelligent. Harry och hans vänner hittar en cool sten som de inte vill dela med Voldemort. De löser situationen.

Del 2: Där vägen slutar- klimpfjäll
I slutet av andra dagen, efter att ha blivit ifattkörd av en farbror som jag tror körde ikapp bara för att prata med en uppenbar gröna bandare, når jag virisen och där får fotsulorna äntligen klafsa runt lite i mossmarkerna igen. Jag har varit på dåligt humör sedan Hemavan, men när jag vaknar tredje dagen är jag förkyld på ett sätt som alltid gör mig lite lycklig. Jag lan inte förklara, men det är som att tyngden i huvudet är direkt kopplad till dagar av ledighet och varm choklad i barndomen. En mysig känsla av lugn och oproblematik. Så jag är glad när jag påbörjar vandringen ner mot gielas som kommer gå mest i skog längs virisen, men också lite på asfaltsväg. Stigen i skogen är tydlig och ganska blöt. Jag gillar stigen pga förkylningsfenomenet och har en lång filosofisk diskussion med mig själv som resulterar inatt jag helt förkastar nutidens hippietankar kring var förväntningar och optimism kan göra med den slutgiltiga upplevelsen. Jag tror tvärt om i så fall; om man sk ha några förväntningar bör de vara dåliga så kan man i alla fall tänka att det ju inte blev så illa som man befarade. Jag hade låga alt.  inga förväntningar på dagen, men i slutändan var det en av de lättsammaste och trevligaste hittills. Jag kommer fram till ransaren (nån sjö) och går länge för att hitta tältplats. Jag får välja mellan jätteblött eller jättelutande. Jag satsar på lutning eftersom jag har viss rutin på detta vid det här laget, men efter att ha vaknat upp med exakt alla mina ägodelar i högra hörnet av tältet med trangiaköket som kudde uppemot 100000 gånger  den natten är jag beredd att satsa på väta nästa gång.. Vandringen blir mer och mer fjällig på det maffiga kalfjällssättet som man associerar med fjäll. Jag blir nykär i Spotify efter att nördat in helhjärtat på talböcker under några dagar. För den stora fördelen med att ingen kan höra dig skrika, är att ingen kan höra dig sjunga heller så de sista timmarna fram till tjåkkelestugan vanärar jag bieber å det grövsta genom att göra egna tolkningar av hans låtupplägg med min förkylda och ganska rostiga stämma. Tjåkkelestugan är en länsstyrelsestuga med sängar och vedspis. Ganska i gasen efter den musikaliska urspårningen lyckas jag får eld i spisen efter ca 2 tändsticksaskar och efter ytterligare 1 timme knaprar jag pasta för glatta livet. Dagen efter går jag i ett strålande solsken som liksom påverkar mig som en oväntad medresenär på en planerad ensamtur. Jag sneglar skeptiskt på den gula klumpen på himlen och gör diskreta försök att hinna undan efter fikapauserna. Jag inser på min reaktion att jag inte haft strålande sol någon dag förrän nu och jag saknar helt strategier för solen i ögonen och enbart 1 lager underställ på kroppen. Men jag anpassar mig, som den högfungerande person jag är och vid 14-tiden når jag Klimpfjäll efter sen superfin vandring över fjället. Affär och inomhusboende förgyller ytterligare! Harry och hans (ganska störiga, när man tänker efter) vänner letar på en orm och skriver dagbok. Ormen dör, Harry visas uppskattning pga detta.

Del 3. Klimpfjäll-Gäddede

Broilervarning än en gång efter scoensfrukost för ett helt teaparty traskar jag iväg. Dimmigt ute vilket är ett av mina favoritväder. Fortfarande lite förkyld, så myseffekten dubbleras. Försöker intala mig att jag är lite alv när jag skrider runt på fjället i dimman, men broilerrösten lägger sig i och jag får nöja mig med att jag är lite som en tomte som traskar runt i dimman. Lite som han som endast är vaken i Rydbergs bok. Leden är lättgådd och välmaskerad. Efter lunchen kommer jag in i Jämtland som är en helt odramatisk upplevelse som enbart kan uppmärksammas via karta och att faciliteter som spångar och sommarleder försvinner (man undrar om det finns många norskättlingar i jämtländska länsstyrelsen..). Jag har hört att den här deletappen ska vara gansk blöt med många kombinerade sommar-/vinter-/skoterleder som i ärlighetens namn kanske är skoterleder främst, men har hittills tyckt lederna är helt okej. Jag börjar förhäva mig en aning om att det kanske främst är omvända yuppisar som går gröna bandet och att deras uppväxt separerade från långpromenader  i hårda närkingska träskmiljöer gjort deras verklighetsuppfattning mer bekväm än min. Men så är nog kanske icke fallet ändå. Ju närmare gäddede jag kommer desto mer sankmark blir det. Har ytterligare en lång och ilsken filosofisk diskussion med mig själv om hur det överhuvudtaget är möjligt att kombinera sankmark och uppförsbacke. Måste vara ett straff av något slag. Kanske Guds straff för den oreglerade småviltsjakten i fjällmaker.. I mina positiva stunder kan jag ändå tänka att muskelutvecklingen i en sank uppförsbacke måste vara optimal ändå. Hade jag lyckas bibehålla optimismen när vinden tilltog hade jag kanske kunnat inse att muskelutvecklingen måste bli än mer dramatisk i en snk uppförsbacke i påtaglig motvind, men se det finns ändå gränser för vilken grad av optimism man kan uppbåda med kanelknäcke som enda drogliknande substans. Har träningsvärk i högersidan på morgonen pga allt parerande av sidvindar och sista natten innan jag når gäddede sover jag knappt 3 timmar pga att vinden håller på och våldför sig på mitt lille hillebergstält. Sista dagen når sankmarkerna sin kulmen men jag har nu utvecklat en teknik där jag med hjälp av stavarna inbillar mig att jag kan avgöra om marken håller för mig eller om jag ska inse mig besegrad av naturen och gå runt. Det finns egentligen ingen stig att följa eftersom de flesta som gått här verkar ha valt lite olika vägar, men det är lätt att följa ledkryssen i alla fall. Tillslut når jag en grusväg som tar mig ner till campingstugan i gäddede där jag ska bo två nätter! Harry har problem med en efterhängsen förrymd fånge. Men han var ute efter kompisens husdjur, så han hade inte behövt oroa sig.

Nästa deletapp ner till Åre är den längsta och den med mest vägtraskande. När det inte är väg verkar det vara ganska oanvända småstigar över oexploaterade fjäll. Så; vilse och fotöm är den negativa målbild jag utarbetat som grund för en, i efterhand, ganska trevlig upplevelse..!

må gott!

Camilla Hiding
Senast aktiv - från Grövelsjön, Dalarnas län, Sverige
Kommentarer
Postat av Johansson Åke

Härligt att följa dig och din berättelse. Heja dig!

Postat av Bäjcon

Älskar att jag inte ens behöver läsa om Harry Potter nu efter dina uppdateringar!😄 Ha det bäst så ses vi på spa! (Fast vi hörs ju innan...) Den långdragna krämen.

Postat av Bäjcon

Jag menade den långdragna KRAMEN såklart. (Ville alltså inte håna din bristfälliga tillgång på mellanmål med tvivelaktigt näringsvärde...)

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem