Resdagboken

Gäddede-Åre

torsdag 12 oktober 2017 Åre, Jämtlands län, Sverige
  • 169 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Äntligen framme i Åre!!! Den här deletappen har varit den mest påfrestande hittills där fotvalv och större delen av hjärnan ständigt ifrågasatt våra dagliga rutiner likt ett barn med plötslig i-pad-inskränkning. 

Del 1: Ganska miserabel på fjäll
När jag lämnar Gäddede blåser det rejält. Väderprognoserna påstår att det ska blåsa och regna några dagar så det är med fejkad optimism jag säger hejdå till campinägaren och börjar traska asfalt mot Hälsingåfallet som är målet för dagens etapp. Vägen övergår till grusväg men det är också den mest omtumlande upplevelsen den här dagen. Jag har oerhört tråkigt och har svårt att finna energi när jag tänker på att stora delar av kommande deletapp kommer se ut just på det här sättet. Klockan 15 kommer jag fram där jag tänkte sova och 15.15 är jag superuttråkad och nedstämd då jag insett att antalet säklskpslekar som går att utföra ensam på ytan av ett vindskydd är mycket begränsat. Det har börjat regna så jag är fast i vindskyddet i ett fåfängt försök att vara torr så länge det bara går. Jag försöker läsa som normala vuxna människor gör för att bida tid och utveckla sin tankevärld, men jag tröttnar efter nån kvart och börjar ringa runt till folk istället. Lyckas ändå få tiden att passera så pass att jag får gå och lägga mig och sover oväntat bra på vindskyddets smala bänk med orkanvindar slåendets mot ansiktet.
Morgonen efter blåser det fortfarande, men regnar inte. Jag har varit nervös för den här dagen ända sedan jag börjat planera turen. Jag är ganska oimponerande i situationer där man måste kunna läsa karta och kompass, och idag är en sådan dag. Jag ska upp på fjäll där inte ens skotrar åker, så ledkryss och annan lyx som jag vant mig vid, kommer lysa med sin frånvaro. Jag får för mig att det mest är samer och gröna bandare som rör sig i markerna vilket inger nada trygghet eftersom jag är rädd för samer och ifrånsprungen av exakt alla gröna bandare. Med andra ord bygger eventuell framgång enbart på min egen förmåga, vilket aldrig är ett bekvämt utgångsläge.. Jag passerar Hälsingåfallet och vaggar vidare med kartan i krampaktigt grepp 10 cm från ansiktet för att inte missa nån väsentlig stig eller liknande. Blir därför nästan besviken när det kommer en skylt som pedagogiskt meddelar var stigen börjar. Typ som Macgyver hade blivit om dörren var upplåst trots att han hade laddat för öppning med privata hårnålar. Stigen som förljer är vältrampad och tydlig och övergår senare i fyrhjulingsspår. Någonstans under lunchen börjar det såklart att regna och regnet håller sedan i sig under resten av dagen. Jag kommer till några sjöar där det finns flera bostäder som sannolikt tillhör samer med 4-hjulingar. Alla stugor är tomma och i kombination med lågt blodsocker och dimmigt landskap känns hela miljön otrevlig och utelämnande. Jag får för mig att jag vill vagga snabbare därifrån men motarbetas av kraftiga vad och blöta myrmarker. Dessutom finns si sådär 30 olika vägar att välja på och jag har svårt att navigera pga dålig sikt. Efter ett tag hittar jag fotspår och bestämmer mig för att chansa på att spåren kommer från en gröna bandare med bättre navigeringsförmåga än mig. Genial chansning av mig visade det sig. Jag tältar respektlöst nära en tom renvaktarstuga för att lyxa till det lite med plan sovyta. Byter om till torra kläder och förtränger det faktum att de genomsura kläderna som jag tjurigt lägger i en hög i förtältet, ska återanvändas nästa dag(vilket btw är en genial tortyrmetod för er som är på jakt efter sådana. Tvinga folk att delge information annars får de byta om till kalla blöta kläder, som luktar minst sagt tveksamt, och efter det försöka montera ner ett tält vilket går i ultrarapid pga kalla händer och en begynnande dödslängtan..) I början av turen kunde jag utan problem sova 12 timmar per natt, men nu tror jag kroppen är lite mindre chokad och därför inte i samma behov av ett spädbarns sömncykel längre. Jag vaknar därför vid 24 och är onödigt vaken. Läste nånstans att begreppet vargatimme kommer ifrån de tider då folk inte hade superfunktionell inomhusbelysning som kunde slå ut kroppens egna sömnhormoner, utan somnade i samband med solnedgång för att sedan vakna några timmar senare och ha svårt att somna om.  Informationen kring begreppet nämnde inget om förfädernas psykiska status under dessa vakna timmar, men det får mig bibehålla lite värdighet om även de drabbades av surrealistiska tankegångar där på grottgolvet. Jag kan oroa mig för oerhört otippade saker så som vett och etikett i samband med en eventuell passage av ett renslakteri eller tillgången på åretruntöppna boenden som tillåter husdjur i Ramundberget.. Den längsta tältfrukosten i världshistorien genomförs i en förhoppning om att jorden ska hinna gå under lite hastigt innan jag behöver byta om till de blöta kläderna nästa morgon, men ekosystemet verkar kriga på ännu en dag och jag lyckades tillslut byta kläder under upprepat mantra om att ca 26 km söderut väntade en säng och uppvärmt rum på mig. Vandringen över fjället var säkert fin, mycket renar och uppehåll på förmiddagen. Regnet kom tidigare än vanligt; jag hann inte ens börja äta på min lunch. Efter en liten toppbestigning och myrmarkspromenad kom jag ut på den grusväg som leder ner mot valsjöbyn där min säng och torkskåp väntade. 

Del 2: Ganska miserabel på väg
Så oerhört skönt med innomhusnatt!! Slutat regna och blåsa plus att alla mina saker är torra igen. Så visslande och trallande vaggar jag iväg mot häggsjövik som var målet för dagen. Hade lovat mig själv att njuta av det trygga och okomplicerade med att gå på vägar. Inga vad, ingen klafsmyr, ingen risk att hamna mitt i privat renslakt! Efter 3 km bröt fotsulan löftet om optimism och tacksamhet och nån timme senare hade resten av min existens hakat på klagosången. Tråkigt och smärtsamt är en ganska övergripande sammanfattning. Men uppehåll, så det kunde i alla fall varit värre.. Vandringen fortsatte på vägar av olika slag söderut genom Jämtland. Man kan välja att gå mer på fjäll, men delar av de sträckorna sägs vara ganska blöta och i och med allt regn är vattenståndet högt och jag känner en generell pessimism mot myrmarker och dagar av höga benlyft. Höjdpunkten under dessa dagar var en fikastund med ett härligt par i Bakvattnet. Det krävs enbart bjudning av bryggkaffe för att kvala in på kompistoppen numera.. Det har blivit kallare på nätterna och en morgon till och med snö när jag vaknade. Jag har införskaffat en liten gasollampa som är min nya bästis i tältet efter att Kajsa försvann. Kanske den bästa stunden på dagen när jag vaknar på morgonen och får ligga och titta på gasollampan en stund medan en mysigt extern värme sprider sig i tältet. Säger ganska mycket om nivån av stimulans i vardagen när gasollampa ingår i kategori underhållning..
Inser när jag nått rönnöfors att jag är ca 1 dags vandring från mittnordenleden/st olofsleden som går mellan Sundsvall och Trondheim och däremellan passerar Åre. Jag bestämmer mig för att ta den vägen istället för att gå norr om Kallsjön som var den tidigare planen.

Del 3: Ganska glad på St olofsleden
Det nya vägvalet blir en succé när jag till och med lyckas pricka in en lunch med en klasskompis från folkhögsloleår nr 2. Dessutom får jag gå på stigar i större utsträckning vilket mina fötter uppskattar. Det känns som att hela fötterna liksom har plattats ut under alla mil på landsväg och min gångstil börjar tangera en mer primitiv medlem i människosläktet. Besök hos fotterapeut bokat några dagar efter hemkomst. Sätter allt mitt hopp om en mer modern gångstil till henne.. Jag har gått en del tidigare på st olofsleden och jag inser vid en punkt att jag från och med den platsen i praktiken gått hela vägen till Grövelsjön från och med där. Känner mig mindre rädd för benbrott efter det och liksom mindre utsatt. Konstig känsla att ha varit på helt nya marker under 55 dagars tid och så plötsligt vara "på hemmaplan" igen. Som en omvänd Columbus, ungefär. 
Sista dagarna går i nostalgins tecken och jag har aldrig varit så glad över att vara ensamvandrare som nu. Hade jag haft sällskap och detta sällskap hade hållt ut till den här punkten, hade nämnda sällskap lämnat mig under de här dagarna då alla minnen från de år jag bott i dessa trakter hade ältats och upprepats vilket sannolikt inte är en högkvalitativ underhållning om man inte var en del av allt då. Nostalgitrippen nådde sin kulmen när chokladfabriken besöktes och provsmakades. Därefter bara en kort bit kvar tills lille Åre skymtades och därmed tar även den mastodontlånga uppladdningen för sista deletappen ner mot Grövelsjön sin början. I 6 hela dagar ska jag och mina fötter leva vardagsliv och lukta som vem som helst. Anna har så fantastiskt snällt offrat nattsömnen för att frakta min frysräka till vovve tillbaka till fjälltrakterna och jag är orimligt taggad på detta överdådiga sällskap och variationen i vandringsvardagen!!

Camilla Hiding
Senast aktiv - från Grövelsjön, Dalarnas län, Sverige
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem