Resdagboken

Än skumpar vi hit, än skumpar vi dit...

torsdag 12 oktober 2017 Nanyangacho, Eastern Equatoria, Södra Sudan
  • 69 Visningar
  • 0 Kommentarer

Måndag 11/9

Det kändes trist att åka ifrån Lotimor i morse. Tråkigt att lämna när det känns som att man börjar få kläm på läget. Lorico är intresserad av att lära, och rolig att jobba med. Vi lämnade presenter i form av pannlampor som Daniel köpt, och lämnade även kvar en relativt stor del av vårt läkemedelsförråd samt all BP 100 som vi fått med oss. 

Skumpandet tillbaka till Nanyangachor gick bra. Det har inte regnat så mycket mer sedan vi åkte förbi förra gången, så det var klart torrare på vägarna. Nu är vi tillbaka i Nanyangachor, och även tillbaka i skolan vi sov i på vägen ut.

"Kommisionären" kallas en man här i byn rätt och slätt. Vad för kommision det handlar om vet jag inte, men han är någon form av myndighetsperson här. På vägen ut behövde vi stanna till och berätta vilka vi var för att kunna åka vidare, och han var tydlig med att han ville att vi skulle jobba även här en sväng. Så fick det bli, för att visa lite god vilja. Det är dock med lite blandade känslor för min del. Vill man göra mer än att bara hjälpa de man hinner träffa när vi är på plats så behöver vi utbilda de lokala sjukvårdsarbetarna, och det blir inte lika mycket av det när man bara kan vara på en plats i några dagar. Men, men...

På eftermiddagen gick vi en vända till kliniken i byn, och träffade folket som jobbar här. Sjuksköterskan Renato, och en kille som jobbar med att ta prover. De enda prover de kan ta just nu är snabbtest för malaria. Renato berättade att han ger malariabehandling oavsett resultat. Det kan ju vara malaria trots allt, är tanken. Gissningsvis innebär det att även antibiotika lämnas ut på ganska lösa grunder. Dilemma igen. Hur kan man på ett bra sätt jobba tillsammans utan att ställa upp på saker som får det att verka som att man saktionerar något som är helt galet ur medicinsk synvinkel, och samtidigt inte trampa någon på tårna? Inte lätt. Funderar lite på om Daniel och jag ska försöka få jobba för oss själva, med hjälp av översättare, parallellt med Renato. I så fall är bara frågan hur vi ska få Renato att inte ge bort vårt kvarvarande medicinförråd till patienter som bara är förkylda... Fick även höra att ankomsten av vita läkare proklamerats för hela byn, till resposn av applåder. Frågan är om halva socknen dyker upp imorgon.

Fått ett litet smakprov på civilisation ikväll. Det finns ett s.k. Carter Center i Nanyangachor. Detta är en amerikansk organisation som jobbar bl.a. med insatser inom vård. I Sydsudan jobbar de för att utrota gunieamasken. Detta är en parasit som smittar människa, och själva förloppet är smärtsamt trist på flera sätt. Nu är det flera år sedan någon såg en guineamask i Sydsudan, så de har inte så mycket att göra på Carter Center, men kvar finns de. Centret i just Nanyangachor har något så exotiskt som fungerande wifi! Inte snabbt, och bara i ett litet hörn inne på området. Visst kan man fundera på om tillgång till internet främjar civilisation i alla lägen. Det är dock kul att kunna prata med lillebror här hemma en sväng, även om fördrjöningen gör dialogen lite krånglig.

Tisdag 12/9

Det blev inte så mycket jobb för mig idag. Magen började strula på morgonen, så jag vågade inte ge mig iväg till kliniken. Daniel gick dock iväg. Under dagen har jag varit bakjour via radio. Daniel har hört av sig när han behövt råd om handläggning av olika patienter, så lite nytta har jag väl gjort ändå. Annars har det blivit mycket vilande.

Hörde plötsligt ljudet av en helikopter och blev lite orolig. Det är inte så många som flyger här, så tanken på att rebeller setts i närheten, och att militären var ute på spaning dök upp. Det visade sig  vara FN-folk som tydligen åker runt en sväng då och då och pratar med myndighetsfolk. De skulle träffa kommisionären.

Daniel kom tillbaka efter en arbetsam dag. Lite frustrerad över att det varit svårt att få gehör för att bara de som verkligen behöver mediciner ska få. Folk här har en lite annan inställning till läkemedel jämfört med hemma. En av killarna som hjälpt till med översättning frågade efter någon form av läkemedel. Han visste inte vad en hette, men det var troligen någon form av antibiotika. Han ville inte ha den för att han var sjuk, utan för att han hört att man blir stark av den.

Till Daniels, och min, stora förvåning dök det upp ännu en sjuksköterska idag. Nurse Mary som kommer från Kenya. Av någon anledning fick hon dock inte ta några patienter, utan förvisades till att dela ut läkemedel.

Magen har lugnat ner sig i alla fall. Imorgon blir det jobb.

Onsdag 13/9

Riktigt bra dag idag, i alla fall för mig. Det blev så att Daniel fortsatte att jobba med Renato, och jag jobbade ensam, med hjälp av en tolk. Det känns dock ganska dubbelt. Visst är det väldigt skönt att bara kunna jobba på, och att få jobba som jag gjorde i Kenya för fem år sedan. Samtidigt så är ju en del av tanken med vårt jobb i Sydsudan att de lokala ska få kunskap som de kan använda när vi åkt. Tröstar mig med att 39 patienter fått bedömning, och behandling i de fall vi kunnat erbjuda vad som behövs. Ibland är ingen behandling nödvändig, och det är lite svårt att få patienten att acceptera att det inte blir någon medicin. Kanske beror det på att man ju alltid fick något när man förr gick till häxdoktorn, och därför är det självklart att man ska få något av doktorn med. 

Pratat en del med nurse Mary. Hon verkar faktiskt mer kompetent än Renato. Min känsla är att det snarare borde vara hon som bedömer patienter och Renato som delar ut mediciner, men det är nog svårt att få till en sådan förändring. Berättat lite för henne om min dröm om att få komma med vidareutbildning till sjukvårdsfolk i området framöver, och hon blir väldigt intreserad. Tyvärr är hon även tydlig med att hon kommer att försöka bli förflyttat från Nanyangachor. Synd.

Tappade nästan humöret frampå slutet av arbetsdagen. En av de som varit med på turen är en man som sitter i parlamentet i Sydsudans huvudstad, Juba. Han har varit ansvarig för den delen av vägbygget som går "utifrån" och in mot Lotimor. I morse fråga han om han kunde få mediciner. Gärna lite av varje. Fick inte riktigt kläm på vad han ville ha dem till. Han sa något om sin famlij. Klart och tydligt var i alla fall att ingen var sjuk. Daniel och jag tittade på varandra och var överens om att lite värktabletter kan han väl få. Frampå dagen kom han bort till kliniken och frågade igen. Jag plockade ihop lite alvedon, ur vårt snabbt krympande förråd, i en påse. Karl'n var dock inte riktigt nöjd, utan bad om lite annat också. Då var det nära att det brast för mig. Det spelar ingen roll om det så är presidenten som frågar. Har man begränsat med läkemedel, och ett väntrum fullt med folk, så blir jag milt uttryckt irriterad om en frisk person förväntar sig att få gratis mediciner att lägga på hyllan inför eventuella framtida behov. Att det dessutom handlar om någon som ber om grejer som han inte har kunskap att hantera på rätt sätt, och dessutom faktiskt är en av få i landet som har råd att gå till ett apotek gör inte saken direkt bättre. Lyckades nätt och jämnt att dölja min irritation när jag förklarade att vi behöver medicinen till de som är sjuka. Eller så lyckades jag inte. Vet inte. Jag vände tvärt på klacken och gick tillbaka till mottagningsrummet i alla fall.

Även om vi inte har haft så mycket tid att jobba så känns det bra me det vi hunnit med. Jag tror jag har lyckats lära Lorico om diagnoserna förkylning och viral gastroenterit, eller magsjuka som vi säger hemma. Om han har tagit till sig hur dessa två hanteras så är mycket vunnet redan där. Vi kan även konstatera att vårt arbete i området framöver kommer att behöva inriktas på utbildning. Vi har inte folk och resurser att dra igång något som kräver ständig närvaro. Det finns mycket att tänka på. Imorgon är det dags att dra tillbaka till Kenya och Lokichoggio. Tanken på att sova i en säng istället för på en nedlegad madrass på ett betonggolv känns väldigt lockande. 


Fredag 15/9

Jo, jag vet, jag har hoppat över 14:e. Är tillbaka i Nairobi nu, och befinner mig på Mill Hill House i västra delen av stan. Mill Hill är en katolsk missionsorganisation som erbjuder logi och mat för missionärer och andra volontärarbetare som behöver vila sig lite i anslutning till sina uppdrag. Har tidigare bott hos dem i Kisumu i västra Kenya, och det är väldigt trevligt. Enkelt, men rent och fint.

Igår kom vi fram till Loki efter att ha stigit upp strax innan 4.00 på morgonen och börjat köra tillbaka strax innan 5.00. Är riktigt imponerad av Linus, som i mörkret plötsligt kunde stanna till och titta på GPS:en efter att hans magkänsla sagt honom att vi var på avvägar. Han hade rätt varje gång. Helt otroligt att han har sådan koll på en plats där vägen på flera ställen var i princip omöjlig att skilja från bushen. Gränspassagen gick smidigt, och vattnet hade sjunkit undan. 

Det behövs inte heller så mycket för att man ska vara glad. Lite kycklinggryta, att få sova i en säng, ett rum med klinkergolv som går att hålla rent istället för dammig betong och att få sitta vid ett bord när ma äter. Tänk vad bortskämda vi är hemma egentigen. 
 
Vi kom fram ganska sent till Nairobi. MAF hade problem med planen, så flyget som brukar gå omkring lunchtid kom inte iväg förrän strax efter 16.00. Gert blev därmed tvungen att boka om sitt flyg från ikväll till imorgon, så han åker med samma tur som mig tillbaka. Tråkigt, men samtidigt väldigt trevligt med sällskap.

Det är skönt att det inte är tokvarmt ute. Det är fantastiskt med varmvatten i duschen. Det sistnämnda upplever jag för första gången sedan jag lämnade Sverige för nästan två veckor sedan. 

Nu är det dags att sova. Imorgon kväll är lyfter planet norröver.


 

Magnus Höglund
Senast aktiv - från Jönköping, Jönköpings län, Sverige
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem