Resdagboken
Erik i Upper Grey
Erik i Upper Grey

Tre smockor i Reefton

torsdag 15 februari 2018 Reefton, West Coast, Nya Zeeland
  • 273 Visningar
  • 1 Kommentarer
Rapportera

Tjo!

Från Whataroa gick färden vidare mot La Fontaine för ett kort stopp. Den hade väldigt mycket vatten som gjorde det svårt att sighta någon fisk. Den var dock lika fin som vanligt. Jordbävningen (4.3) i Whataroa var en ny upplevelse. Plötsligt kändes det som en långtradare hade kört in i andra sidan av huset. Det var dock kortvarigt, men återkom en gång till efter bara 10 minuter.
Målet den dagen var att ta sig till Reefton för mera Västkustfiske i extremt fina älvsystem. Vi har varit här tidigare år och hade förväntningarna högt ställda. Vi fick tag i ett prisvärt, privat boende med allt vi behövde. Packade in prylarna och stack direkt till Larrys Creek och Caledonian Pool. Där kom 1:a smockan, träd rakt över den lilla grusväg som skulle ta oss ända fram till startpunkten vid Larrys Creek Track! Vi fick gå 5 km för att komma fram dit, inte roligt. Väl framme så tog det inte lång stund att få se de "stora" kryssa omkring där på botten. Vi gjorde några försök att nita någon, men icke.

Andra dagen stack vi till Upper Grey, denna fantastiska å med djupa pooler och grymma öringar. Omgivningen är magiskt vacker med bergen nära inpå. Då kommer 2:a smockan, Palmer road är avklippt längre in. Troligtvis sviter från de enorma regnmängder som kom då cyklonen drog in. Dessutom när vi kommer fram till detta stopp så hoppar en guide ur en bil som redan står där. Han ska guida 2 amerikanska par längre in i dalen. Men han hade ju naturligtvis fixat så att bonden (den enda som bor där) kom med en hög 4wd-bil och hämtade dom på andra sidan vägavbrottet. Vi vågade inte köra över då det var för höga kanter, även fast vi har en Landcruiser! Att gå 5km igen kändes drygt då man på förhand redan visste att det troligtvis kommer att vara folk på "vår" sträcka. Nedslagna igen så åkte vi tillbaka. Fiskade lite i Inganahua utan något resultat. Ok, då kör vi Rough River dagen efter tänkte vi.

Vi drog tidigt på morgonen för att få en hel dag där. Sista vägen dit var rätt ok, men det var inte lätt att hitta den plats där klättringen nedför klippväggen skulle börja. All växlighet var mycket högre nu är sist vi var här 2007. Men vi hitta till slut rätt. Klättringen var som vanligt ett mindre helvete med hala rötter och löv. Faller man där det är som brantast blir det garanterat stora kroppsliga skador. Vi tog det jävligt försiktigt och kom till slut ner i dalen. Vi ville ju naturligt vis upp i älven till de fina poolerna och vi började traska. Vi räknade med 3-4 km vandring i eländig terräng. Rough var dessutom betydligt högre än normalt, men helt klart fiskbar.
Vi kommer fram till Mirfin Creek efter 2 km och då kommer smocka nummer 3. Vi kommer inte att kunna vada över  ån. Det är ett måste för att ta sig dit. Annars måste man ha djungelknivar med sig för att ta sig igenom den täta vegetationen. Faaan!! Sådant slit för ingenting. Det var bara att inse fakta och fiska sig tillbaka. Vi såg väl typ 3 fiskar på dom sträckorna. Ingen fisk lyckades vi nita. Vi stötte på en ensam amerikan längre ner som såg undrande på oss när vi nämnde det låga antalet fiskar vi sett. Han hade sett flera stycken i den pool han var vid, men att de var "glued to the bottom and not feeding". Jag är övertygad om att han kastat på avlånga stenar som "rört" på sig när vågor och strömmar virvlar över på ytan. Eller också är vi helt jävla värdelösa "spottare". Jag väljer att inte tro det.

Bedrövade igen så packade vi ihop prylarna och förberedde oss för klättringen uppför klippan. Personligen så går jag hellre uppför när det är så brant, på vissa ställen nästan helt lodrätt faktskt. Någon har satt ett rep efter kanten där det är som brantast för bättre hjälp, men vi säkrade oss i trädrötterna istället. Uppförsklättring är ju naturligtvis jobbigare, men lättare.  När vi kommer till den brantaste delen så känner jag att det bränner till i vaden, en getingsjävel! Sen dröjer det 2 sekunder så sticker en till geting mig i knät. Jag tänkte, inte ett bra läge att ha trampat i ett jordgetingsbo. Jag kan ju inte släppa rötterna och Erik pustar på framför mig. Jag har hans kängor precis ovanför huvudet. Det går inte fort i den här delen av stigen kan jag säga. Men jag klarde mig med 2 getingstick bara. Jag pustade ut. 4 getingstick har jag fått under resan. Måste vara det långvarigt fina väder som varit gynsamt för dom. Tar nästan hellre några getingstick än alla förbannade bett man får från sandflugor just på västkusten. Det är första gången jag använt myggmedel på alla 5 resor jag gjort hit.

Dag 4 satsade vi på Upper Grey igen. Vi hade kollat Google Earth för att se hur långt det kunde vara från vägavbrottet till våran planerade sträcka. Det skulle ta nästan en timme att gå. Vi tog beslutet att göra så, med risk att det kunde vara folk där. Vi stack tidigt för att öka våra chaner att vara först på plats. Vi kom till slut dit och vi var ensamma. Sträckan var ofiskad och ån lika underbart vacker som tidigare år. Fick läge på en storöring ganska direkt. Den stod djupt och gjorde en del rörelser, ett tecken på att den käkar. Dessvärre så blev den skrämd, som så ofta är fallet när vattnet är så klart som det är. Sen kommer man ganska nära av naturliga skäl. Det gäller att tänka på allt, låg profil, solens läge med avseende på skuggor, få luftkast, ingen fluglina framför fisken utan bara tafsdelen, inga klumpiga presentationer o.s.v. Och ju större fisken är desto mer vaksam är den hela tiden. Vi körde sträckan i 4 timmar innan vi gick tillbaka till bilen. Vi hade sett flera stora öringar men vi lyckades inte få någon att stiga dessvärre, men så är det ibland. Jag är trots allt glad att vi kom dit och att vi fick uppleva en mycket vacker del av Upper Grey igen!

Nu har vi beslutat att ändra vår resplan lite och åka ner till Omarama igen för en final i Ahuriri. Bakslagen i Reefton har slitit på oss och vi känner båda att vi vill tillbaka till Otago County igen  innan vi far hem. Öringsfiske på västkusten är extremt häftigt och spektakulärt när allt stämmer med väder, vind och vattenstånd. Men det är ett hårt fiske med mycket vandring ofta i besvärlig terräng och med sandflugor (knott) som hela tiden är på en. Men när det är som bäst och vackrast så finns det inget finare ställe att vara på.
På återseende i Omarama!
J&E

Erik Ryd
Senast aktiv - från Gävle, Gävleborgs län, Sverige
Kommentarer
Postat av Anna Nääs

Spännande läsning. Ni sliter på bra..
Magiskt vacker natur 😍
Ryggstatus?

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem