Resdagboken
Coolaste mannen
Coolaste mannen

En bit från stadens larm

söndag 15 april 2018 Gurgaon, Haryana, Indien
  • 173 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Strax utanför Gurgaon, men inte längre bort än att det fortfarande går att se dess skyline, ligger små byar och gårdar längs slingrande och emellanåt knappt framkomliga vägar. Vinods (vår chaufför) vän, Pawan tog mig på några timmars rundvisning på de marker han växt upp på.
 
Gårdarna är i de närmaste självförsörjande med höns, getter, kor och mindre täppor för odling av olika grödor. De säljer en del av sin skörd på marknader och även mjölken från kor går till försäljning, både för vidare pastörisering och direktförsäljning från plåtkannor, likt de vi köper på loppmarknader som ett minne från en svunnen tid.
 
I den by jag besökte bodde tre familjer. Några brödrar satt runt en bubbel smoke. Tobaken de röker är egenodlad. Pipan snurras runt från den ena till den andra, efter ett par djupa inhaleringar lämnas den över. En man i svarta RayBankopior, stark kontrast med den annars högst traditionella utstyrseln, ger prov på en hosta som tyder på många år av rökning. Han ser så cool ut, som hämtad ur en film. Med ett leende bjuder han mig på sin plats under halmtaket och att dela på pipan. Jag tackar ja till att vila från solens hetta men avstår från rökat. De ställer frågor om mig till Pawan som översätter. Deras uppfattning om Sverige vet jag inte säkert om, men troligtvis är det enbart bara ett namn på ett fjärran land.
 
Längre in på gården sitter byäldste. 71 år gammal och inte i särskilt god vigör. Även han vill att jag delar hans pipa. När jag tackat nej till både det och ett glas vatten så fick jag ge efter att prova deras egentillverkade surmjölk. Pawan tömde metallmuggen i ett svep och därefter stod flera gårdsbor, barn som vuxna, förväntansfulla på min reaktion. Jag tog en mun av den trögflytande mjölken med oro för hur min mage skulle må dagen efter. Ansiktsuttryck är ett universellt språk, jag behövde inte prata hindi för att beskriva vad jag tyckte. Skratt är också universellt.
 
Hindutempel är ofta spartanska. Inte att jämföra med kristendomens behov av att visa sin makt med överdådighet. En kyrka är ofta placerad på en höjd med en spira som syns långväga medan de flesta hindutempel inte gör så stort väsen av sig, små låga fönsterlösa byggnader. Pawan berättade om hur han gick till detta tempel när han var ung, en timmes gångväg från hans hem på smala sandiga stigar. Efter en dryg timmas visad vördnad till olika gudar och socialiserande med folk från andra byar, vandrade han hem igen. Även om man nu har fällt träd för att kunna sig fram dit med bil och motorcykel, så är det fortfarande de som tar sig dit till fots.
 
En av männen (som satt runt pipan, genomgående tema för denna artikel), hade lämnat sin familj för sjutton år sedan för att ägna sitt liv i templet. Andra som gjort detsamma men gått ur tiden, fanns avbildade som statyer sittandes i lotusställning. Ytterligare en var hedrad genom att sovrummet var bevarat och hennes träskor stod vid sängen prydd med färska blomblad. Templet ligger inbäddat i en dal med träd hängandes över. Påfåglar klättrar uppför dalväggarna. Smala trappor förbinder de små altaren byggda från olika tider. De äldsta var 200 år gamla. Man använder grälla färger i en salig blandning för att pryda husväggarna. Inte särskilt vackert, men väldigt hinduiskt.
 
För mig är det en märklig placering av ett tempel, men då ser jag det ur ett västerländskt och alldeles för praktiskt perspektiv. Tid är något annat i Indien än i Sverige, tid är inte en bristvara för de som lever ut hinduismen. De försöker inte hinna med gymmet, klippa gräsmattan, ta en niohålsrunda, åka till IKEA och en middag med svärföräldrarna på kvällen på en och samma dag. De tar sig tiden, att ta sig till obygden, för hitta ro.
 
Jag minns ett uttryck som jag lärde mig på högstadiet av en berest lärare, "du kommer aldrig längre ut i vildmarken än att du hör CocaCola-flaskornas klingande". Idag kan den ersättas av "…signaler från mobiltelefonerna". Så även här. Pilgrimerna som är åtskilda sina familjer är idag inte längre bort än bröstfickan på deras vita dress.
 
Innan vi kommer tillbaka till hetsen i Gurgaon stannade vi till vid ett par småbyar. De består av en huvudgata, enstaka butiker som säljer grönsaker, en annan som har cigaretter, läsk och chips. Allt är spartanskt, de lockar inte till merförsäljning. Sedan en frisör och bredvid det en hantverkare som är full färd med att tillverka sängben. Några män har samlats i skuggan av husen. Kvinnor går i saris, ansiktena är ofta täckta utanför familjens rum. Ett par tjejer dyker fram bakom ett draperi till ingången av ett hus. Hand i hand poserar de för min kamera. Det åker förbi en traktor överlastad med djurfoder. Det dammar både från väg och släp. En kalv dricker en skvätt från mammans juver. Indiskt så det förslår, en salig blandning utan något mönster.
 
Väl hemma så slår det mig att trots den påvra livsstil jag mött under dagen så har gästfriheten varit stor. Jag har bjudits på många leenden och inga krav på mig, bara ömsesidig nyfikenhet. Ingen har tiggt om pengar, sådant vi ofta möter i städerna. Nu har jag bara gjort ett kort nedslag hos några få på landsbygden, men det kändes på något vis harmoniskt. Inte för att jag vill byta ut mitt liv som i jämförelse känns som inbäddat av tempurkuddar, men jag tror inte heller att de vill byta ut sitt mot stadens fattigdom som vi dagligen möter bara ett par hundra meter från vårt inhägnade och bevakade bostadsområde.

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem