Resdagboken

Bussresan till Sandakan

onsdag 1 augusti 2018 Semporna, Sabah, Malaysia
  • 72 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Som ni alla förstår så blev det inte många timmar sömn i natt efter gårdagens traumatiska upplevelse. Vi läste på nätet att det är ca 2000 personer som är utan hem. Det spekuleras även om att det är en anlagd brand eftersom att det har skett mer än 5 stycken det senaste halvåret just i Semporna. Någon vill tydligen köpa upp marken och bygga nytt.

Vårt frukostställe som vi åt på förra gången håller stängt även om det ska vara öppet 24 timmar om dygnet, det har säkert med branden att göra. Vi letar oss vidare och hittar snart ett vattenhål där de inhemska äter sin frukost. Kl är 7 på morgonen när vi slår oss ner på några gula rangliga plaststolar. Platsen ser ut som ett stort garage som man har byggt om till restaurang. Det är betong på golv och väggar utan någon färg. Det står utställt några plastbord här och där och längst in i lokalen finns en liten disk och en ugn som bakar bröd. Taket hålls upp av betongpelare och agerar även som avdelare till restaurangdelen. Den andra halvan är en verkstad för bilar.

Det kommer fram en äldre man, liten och tanig utan tänder och vill veta vad vi vill ha. Farbrorn kan ingen engelska och Mimmi försöker på alla sätt och vis göra sig förstådd. Te går bra att beställa, nåja någorlunda i alla fall. Vi beställde utan socker och utan mjölk, det var bara mjölken vi slappa undan med den här gången. Mimmi såg några frallebullar som en servitris gick förbi med och tecknade till farbrorn att vi skulle ha två av samma sort. Hehe, ja vi fick bullar, men två var i stället för en. De var fyllda med fikon och dadlar som hade smält samman till en sorts sylt när de bakades. De var fantastiskt goda!

När vi lämnar hotellet med vår packning följer en av hotellets ungdomar med oss för att visa vilken hållplats som bussen ska gå ifrån. Vilken service! Tjejerna bakom disken säger hejdå med orden Gud ska vara med oss på vår resa. Vi tackar för orden och all hjälp vi har fått och skyndar oss vidare till busstationen.

Vid bussen hjälper en ung man oss med vår packning och frågar om vi ska ända till Sandakans centrum. Vi svarar ja och han stuvar undan vår packning längre bak i bussen. På våra biljetter står det sittplats ett och två. Vi går in och försöker leta reda på våra platser men uppmärkningen av platserna är helt omöjliga för oss att förstår sig på. Det börjar på siffran 13 när vi kommer in i bussen, fortsätter med 27, 46 och sen andra nummer  huller om buller. Till sist sätter sig Musse ner på en plats och säger: de får väl flytta på oss om vi sitter fel. Det visade sig att när man väl har valt plats så noteras det och sen sitter man på den platsen hela resan.

Våra medpassagerare: Vi har mannen bakom oss som misslyckades på bussens toalett och gjorde ner sig och urinlukten är ett faktum hela resan, raden bakom honom sitter två ungdomar som inte vet att man ska hålla munnen stängd när man äter. Utan smaskar så högt att de överröstar musiken som skränar ut genom högtalarna. Mannen jämte oss åker med sitt barnbarn och har säkert inte sett några västerlänningar innan. Han stirrar på oss under hela bussresan och noterar hur vi äter och vad vi äter. Sedan rapporterar han framåt till kvinnan framför som säkert är hans fru.

Vi stannar till en gång under resans väg på ett helt udda ställe mitt ute i ingenstans. Ännu ett garage som får agera fik/restaurang. Vid ett bord sitter ett gäng glada gubbar som undrar var vi kommer ifrån och om hur vi gillar deras land. Och tycker vi inte att det är för varmt? Vi svarar att vi älskar deras land och deras värme. De skakar på huvudet och tycker att det är för varmt och vi tycker att de ska prova Sverige under vinterhalvåret. De lyser upp när de hör ordet Sverige och säger: Ah landet där Zlatan kommer ifrån. Fotboll är universums språk även ute på vischan i ett garage någonstans på Borneo. Vi säger hejdå och åker vidare. Efter fem timmar är vi framme och blir avsläppta ute på något industriområde. Vi fråga lite försiktigt om det verkligen är här vi ska av? Jo det stämde visst!

Mimmi undrar hur vi ska ta oss vidare? Vänder sig om och där står en liten man som frågar Taxi?

Helt underbart hur allt fixar sig! En härlig resa med nya intryck, avtryck och uttryck i fem timmar för endast 95 kr per person och sen dyker det upp en taxichaufför mitt ute i ingenstans och undrar om vi behöver hans tjänster.

Välkommen till Sandakan, kram Mimmi och Musse!

Ina Kristensen
Senast aktiv - från Mabul Island, Sabah, Malaysia
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem