Resdagboken

Häng i Cuzco

torsdag 28 december 2017 Cusco, Urubamba, Peru
  • 125 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Vad nu, är vi tillbaka i Peru? Vi var ju där i vintras? Nej, men jag hann aldrig ladda upp de sista dagboksinläggen från resan och har inte haft tid förrän nu. Inläggen är dock skrivna offline samma dag som de skedde tillsammans med alla bilder. Jag skriver för att komma ihåg, som en back up och då kan man ladda upp senare: 


Cuzco 28/12-2017. Ytterligare ett försenat inlägg men vi har just nu inte internet.
 
God dag, eller ska jag säga god kväll då klockan i Sverige är 04.00. Vi har nyss avslutat vår heldag i Cuzco och jag borde egentligen sova. Det är en dag som innehållit höjdsjuka, guldtempel och yllevantar.
 
Då vi kört på rätt hårt denna semester valde vi att ta en lugn förmiddag och gå runt i staden. Eller gå och gå, släpa är ett bättre ord. När man bor ett par mil från havet som vi är 3.300 m.ö.h. inte att leka med, alla utom jag har ont i huvudet men jag är istället kraftigt andfådd av att bara gå. Turligt nog dricker vi stora mängder te från kokablad för att motverka detta. Mamma hann i alla fall köpa en fin poncho av allpackaull innan lunch. Lunchen spenderades på ett fantastiskt fint bageri som både var gott och billigt, de sålde stora limpor för en solas (2.66 SEK).
 
Dagens riktiga utflykt var en eftermiddagstur runt Cuzco tillsammans med ett svenskt par, en kanadensare och en britt. Vi började med att gå till katedralen och tittade på statyer man tyvärr ej fick fota. Jag är erkänd katedralmotståndare men måste säga att det var fantastiskt vackert. På ytan såg det ut som en katedral, men det visade sig att detta inte var vanliga europeiska gudabilder. När spanjorerna kom till inkariket hade redan inkafolket en etablerad religion med stort fokus på mån och soldyrkan. Att konvertera alla till katolicism var omöjligt, om man inte tillät inkareligionen. Man blev alltså tvungen att vara katolik, men fick fortsätta be till inkagudarna. Detta skapade en fusion som gjorde att gudabilderna i katedralen var kristna men hade inkadrag. Exempelvis hade vissa korn majskolvar under sig. Vi såg även Cuzcos skyddshelgon, en jesusstaty som kallades ”lord of earthquakes”. På 1500-talet drabbades Cuzco av en jordbävning, varav invånarna sprang in, valde en figur slumpmässigt och tillbade honom. Det funkade tydligen för det tog 400 år till nästa skalv. En anekdot är att jesusstatyn var helt svart, vilket inte var planen. Han var likt de flesta andra statyer vit, men folk började bränna en massa rökelse i katedralen. Denna rökelse färgade allt svart, och för ett par år sedan började man städa upp allt. Folket lät dock inte arbetarna röra Jesus, så han är fortsatt svart.
 
Två andra exempel på lokal inverkan på katedralen är ett flertal målningar. Till att börja med fanns en av Sydamerikas tre ”sista måltiden” på plats, men istället för vin och bröd åt man ett marsvin med papaya som sidorätt. Det roligaste var däremot att man hade trakasserat spanjorerna ganska mycket. En spanjor hade exempelvis betalat stora pengar för att man skulle måla en målning av Jesus arrestering, men istället för romerska soldater målade man dit spasnska conquistadorer. Judas är även han avmålad som en spanjor på ”sista måltiden”, spanjorerna protesterade mot detta men fann sig senare i det, tufft läge.
 
Den andra visiten gick till Cuzcos största tempel före spanjorerna kom. Namnet beskriver templet perfekt: Korichanta betyder bokstavligt talat ”enclosure with gold”. Tyvärr var allt guld borta, men vi kunde fortfarande se en fantastisk byggnad. Templet bestod av flera mindre stenbyggnader, höga i tak, som alla hade hål ungefär två meter upp i luften. I dessa hål ställde man förut guldstatyer som man sedan tillbad. Något väldigt intressant var att stenarna som byggde upp väggarna var stora legoklossar, de hade hål i sidan och på andra sidan fanns en utbuktning. På så sätt fäste stenarna precis som när man bygger lego, vilket gjorde att dessa tempel överlevt ett flertal jordbävningar som alla spanjorbyggnader förstördes av.
 
Efter turen till templet satte vi oss på en buss, nu var det dags att ta sig upp på riktigt. Bussen gick till kullarna ovanför Cuzco och första stoppet var nästan 3900 m.ö.h.. För den som inte testat kan jag meddela att det är en jäkla skillnad på 3300m och 3850m, papap och mamma fick yrsel, vi andra hade huvudvärk. Det var inte bara vi som kände av det heller, en av två svenskar som hängde med oss började nu känna sig riktigt dålig. RIKTIGT dåligt, till den grad att hon knappt orkade stå upp. Höjdsjuka kan vara dödligt och som jag förstått det ska man vara riktigt försiktig. Jag har nog inte insett hur dålig man kan bli, för den här kvinnan den ordentligt sjuk. Vi besökte i alla fall en militärpostering som heter Tambomachay och såg naturliga kanaler inkafolket byggt som än idag pumpade ut drickbart grundvatten, impressive!
 
Bussturen fortsatte och vi besökte en ny inkagarnison, Puca Pucara. Anledningen till att man befäste de här bergen var såvitt vi förstod för att man då kunde kontrollera dalen som i detta fall var väldigt rik på handel. Vi hann även besöka ett heligt ställe, Q’enqo, där man offrade djur. Djuren var mestadels lamor och alpackor, men frågan kom upp om man offrat människor. Guiden blev då väldigt defensiv och hävdade att man hade offrat lite, men bara på speciella ställen och i krissituationer. Inkaindianerna var fredliga hävdade han, inte alls som aztekerna. Undrar vad de säger om det i Ecuador där inka förslavade alla män? Det sista templet var även det mest storslagna, Sacsayhuaman. Templet blev aldrig färdigutbyggt, men man hann lägga tre terassvåningar och grunden för tre hus. Som mamma förstod det skulle man bygga en puma, där Cuzco var kroppen och templet var huvudet. Här stod även ett väldigt stort fältslag mellan spanjorerna och inkaindianerna. Efter slaget fanns så många kroppar att asfåglar (jag kommer ej ihåg vilken) kunde äta sig absolut proppmätta. Sacsayhuaman betyder därför på quechua (inkaspråket): ”proppmätta asfåglar”. Tufft namn.
 
Vi avslutade dagen med att besöka en workshop där de sålde alpackakläder och jag kom hem med en traditionell mössa. Nu började däremot svenskan vara dåligt på riktigt. Hon kräktes och fick ligga längst bak i bussen. Guiden och lokalbefolkningen blev ordentligt stressade (de visste ju hur farligt det här kan vara) och började springa efter syrgastuber. Turligt nog vet jag att hon mår bra nu, men det var rätt spännande. Här slutade vår dag och tur är väl det, det här inlägget är långt nog som det är.
 
 

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem