Resdagboken

Egen-dag med zipline och luffare

måndag 10 september 2018 Omiš, Split-Dalmatiens län, Kroatien
  • 276 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Planen för idag var att Malin & Hanna skulle hända på stranden hela dagen och att jag skulle åka iväg på egna äventyr. 

Sagt och gjort så tog jag bussen till Omiš. Jag var där 1,5 timme innan min bokade tid så jag hann ta en caching-promenad längs efter stranden och ut på piren. Varmt (typ 29 grader) och kvavt var det. Det är ju inte ens högsommar,  jag förstår ärligt talat inte hur folk kan bo här. Hua!! Jag hann oxå med att äta en cevapcicici-lunch i gamla stan och inhandla massor med vatten.  Sen var det äntligen dags att kliva in på kontoret för Zipline Omiš.

Först fick man, förutom betalning, läsa å skriva på ett papper att man lovade att göra som instruktörerna sa, att man var hälsosam nog att typ inte dö efter vägen och sjutton gånger att man tog eget ansvar å att allt var på egen risk å så vidare. Sen blev vi ivägskjutsade i minibuss. Totalt var det två guider, Luka och Renato, och 10 personer i gruppen, en brittisk familj med 2 tonårsbarn, 3 hurtiga kanadensiska damer, en kroatisk tjej från Zagreb, en amerikansk tjej och jag.
Vi blev först påklädda all utrustning - sele och grunkor, hjälm och handskar och gick sedan en svettig kort promenad uppåt. Där hade de en kort liten tränings-ziplina och gick igenom vad man behöver veta, typ hur man bromsar å tecken från guiderna, vad man göra av armar och fingrar för att inte skada dem, o.s.v. och sen fick alla prova.

för att ta sig till första linan var en 8-10 minuters svettig promenad uppåt, men de lovade att det skulle vara turens jobbigaste bit, även om jag nu tyckte det inte var oöverkomligt jobbigt. Första linan var den längsta, 700 meter. Man seglade omkring 150 meter upp i luften med härlig utsikt mot dalen på sidan. Linan var lite som ett brett bräsande U och de sa att man kom upp i hastighet av typ 70 km/h. De uppmanade oss att inte bromsa utan bara "enjoy the ride" å att vi ändå skulle behöva farten för att komma upp på andra sidan å inte stanna för tidigt och behöva dra oss in med handkraft.

Det sög till rejält i magen när man swishade iväg, men det var en härlig kul känsla och vacker omgivning... men med den farten så var man alltför snart över på andra sidan!

Hela vägen så åkte en av guiderna först för att ta emot/koppla lös alla på andra sidan, å den andra kopplade på alla på sidan man åkte från. Trots att vi var 10+2 personer så kändes det effektivt och inte som att man spenderade en massa tid med att köa och vänta även om man givetvis fick vänta lite för att bli påkopplad eller att alla skulle komma till andra sidan. De korta vänt-tider ägnades åt fotografering eller att småprata med övriga gruppen. 

Oftast var det bara att gå ett par meter för att gå till nästa lina när man väl kommit över. Totala sträckan var 2 km och den var uppdelade i 8 olika ziplines , där den första som sagt var var den längsta. Man åkte zickzack genom dalen och slutade 50 meter från vägen där vi blev tillbakaskjutsade.

Zip 2 och 3 var kortare, men brantare och snabbare, nr 4 var 400 meter lång , nr 5 var den brantaste å snabbaste medan nr 6 var den långsammaste som de kallade "selfie zippen" eftersom där fick man lov att släppa bromsen med en hand och Tja, ta selfies. De berättade att de bara blivit av med två telefoner under 7 år, och att det var snabbare å enklare att åka tandem (så en kunde bromsa och den andra fota). Caitlin, den amerikanska tjejen, var lite nervös för sin telefon, så hon och jag åkte tillsammans. Caitlin bromsade och jag fotade. Det gick bara fint och hipsvips var vi på andra sidan igen! De två sista bitarna gick över vägen och floden Cetina.
All in all, en kul upplevelse, vackert omgivning,  trevlig grupp och bra guider. Mycket skratt och tjo och tjim!

Efter vi kommit tillbaka Omiš, promenerade jag runt och tog ett par cacher till innan jag styrde kosan mot busshållplatsen. Jag gissar att jag precis missat en buss (där fanns ingen turlista i kuren) för jag fick vänta nästan en timme innan en buss kom.  Vid det laget var det fullt av andra turister som oxå ville åka hem, bland annat ett stort gäng tyskar som både var fulla och spillde vin och vinglade omkring. Full trängsel och kaos när bussen väl kom, så den blev full och jag och hälften av de berusade tyskarna fick inte plats och fick vänta i över en timme på nästa buss.

Nu gjorde det ju inte så mycket att vänta i över 2 timmar på en buss, för jag hade ju fått sällskap. Carlos Benito, en spansk luffare med påsar och trasiga kläder, och jag kom i samspråk och pratade hela tiden och hela bussresan till Makarska, sen när vi väl kom iväg. I ärlighetens namn var det kanske mest Carlos som pratade, men han verkade lite svältfödd på att bli bemött som en riktig människa och inte nåt skräp. Han hade luffat runt i 18 år i Europa. Vi pratade om hur kall, hård världen blivit och hur människors solidaritet verkar vara ett minne blott, om hur han gör för att överleva, hans kroppsliga trötthet och inte minst den mentala utmaningen av att hela tiden bli bemött med misstro och avsky och att bli dömd för sina trasiga kläder innan man ens pratat med honom. Jag frågade vad som får honom att fortsätta trots allt och inte bara ge upp, han svarade Gud. Nu är jag väl inte så religiös från början, men efter 18 års kringflackande utsatthet skulle jag nog tappat tron. Han verkade lite bitter och upprörd på samhällets bristande förståelse och vilja att hjälpa och berättade många historier från möten med poliser, myndigheter och andra människor från typ alla länder i Europa. Han verkade ha blivit deporterad från många olika länder och haft kontakt med polisen i samtliga. Han påstod att han blev dömd för att han var luffare, att folk automatiskt förutsatte att han var sinnessjuk eller missbrukare (vilket han påstod sig inte vara) och berättade att han i Finland fått diagnosen schizofren (vilket han inte höll med om!) och blivit inlåst på mentalsjukhus och hållits nerknarkad. Hur det nu var med hans mentala hälsa kan jag ju inte bedöma, men det var ett intressant möte med en människa från en helt annan värld.

Jag betalade hans bussbiljett till Makarska och gav honom lite lösa växelpengar, önskade honom lycka till på den vidare färden samt lovade att kontakta en person som hjälpt honom senast han var i Sverige för 3 år sen och hälsa från honom. Så skiljdes våra vägar och jag mötte upp Malin och Hanna för middag och senare,  som alltid, när Hanna lagt sig - öl, prat och spel med Malin på balkongen  som avslutning på dagen.

Sofia Henriksson
Senast aktiv - från Umeå, Västerbottens län, Sverige
subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem