Resdagboken

Besvikelse i Nelson

tisdag 26 februari 2019 Christchurch, Canterbury, Nya Zeeland
  • 119 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Så var vi framme vid sista destinationen på Nya Zeeland. I detta nu sitter Kristina på planet mot Sydney igen och jag sitter i fönstret i min väns Nadias coola hus med utsikt över havet här i Christchurch. 

De senaste dagarna har varit intensiva. Vi kom ju fram till Wellington efter en lång resa från Rotorua, hade lyxen att bo på hotell, och för en gångs skull inte dela rum med andra! Så härligt att inte behöva tänka var en har lagt sina värdesaker och Kristina hade fyra kuddar i sängen!!!! (Se bild) Trodde aldrig att jag skulle uppskatta det så mycket att bara dela rum med en person. 😀

Men tidigt i ottan gav vi oss promenerandes iväg till färjeterminalen för färd mot sydön. Fin utsikt under de dryga tre timmarna. Väl framme i Picton, en lite pittoresk by precis vid havet med hus upp över kullarna mot bergen, försökte vi hitta ett sätt att ta oss mot vår destination Nelson. Eftersom alla bussar var slutsålda, så var våra alternativ lite begränsade så att säga... 

Men ibland har en tur i livet. Väl på plats utanför färjeterminalen stod en kiwi experience buss och lassade på ungdomarna. En excentriske busschauffören i 50- års åldern som också lassade på sin surfbräda och packning på bussen. (Det visade sig att Dave jobbar så mycket att han har valt att inte ha något hem, så detta var antagligen det viktigaste i hans liv) Dave, busschauffören, var en sådan typ som de flesta ungdomar 17-21 år, som bussen bestod av, gillar. Vuxna människor, och kanske framförallt vuxna människor med tonårsbarn ser nog Dave som den största skräcken. I varje mening fanns det åtminstone ett fuck, han uttryckte sina starka åsikter om allt ifrån fula byggnader till vilka aktiviteter ungdomarna inte borde göra och strök helt sonika över den aktivitet som han inte gillade där kidsen skulle fylla i. Så enkelt. Sägas bör ju att Dave inte kändes alltigenom ond, utan gick väldigt bra ihop med ungdomarna. Och fint att han ändå lät oss åka med, pengar som han nog smidigt kunde sticka under stolen och dricka några öl för... 😀

Väl framme i Nelson, hipp hurra, en stad vid havet och bergen, vandringssugna insåg vi vidden av den stora brandfaran. Alla vandringsleder i och runtomkring Nelson var avstängda. Helt avstängt. Och att ta oss till Abel Tasman nationalpark, närmaste stället att vandra var en resa på 1,5 timme åtminstone. Så besvikna konstaterade vi att det inte skulle bli någon vandring på lördagseftermiddagen/kvällen. 

Fortsättning följer!

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem