Resdagboken
Solnedgång på biltaket
Solnedgång på biltaket

The Red Center

tisdag 2 juli 2019 Adelaide, Adelaide, South Australia, Australien
  • 145 Visningar
  • 0 Kommentarer
Rapportera

Hej!
Vi är nu nyss hemkomna från vår veckolånga resa i The Red Center. En spektakulär vecka!
Vi började med att flyga till Alice Springs på söndagsförmiddagen. Eftermiddagen gick åt till att hämta vår hyrbil; en land cruiser 4 WD med ett rooftoptent, sovsäckar, gaskök, lampa, div. redskap, satellit-telefon, kylskåp, kökspryttlar, bord, 4 stolar mm. Tillsammans med våra väskor, mat, och oss fyra fanns det inte mycket plats kvar i bilen!

Första natten spenderades på vandrarhemmet Alice Lodge Backpackers. På måndagen drog vi iväg västerut längs med McDonnel Ranges. Tre stopp planerade vi (Simpsons Gap, Ellery Creek Big Hole och Ormiston Gorge) innan vi nådde fram till den planerade övernattningen på Glen Helen Station. Alla tre stopp var vattenhål och vackra på olika sätt. I Ellery Creek stannade vi lite längre och gick en vandring på 3 km där vi insåg att vi var tvungna att införskaffa flugnät till våra ansikten om vår mentala hälsa skulle bibehållas.
Väl framme i Glen Helen plockades tältet upp för första gången, faktiskt utan problem! Alla fyra trängde ihop sig uppe på takvåningen vilket kändes tryggt, men oerhört trångt! Under natten sjönk temperaturen ner mot noll, men med tjocka sovsäckar, underställ, raggsockor och fyra varma kroppar var det ingen av oss som frös nämnvärt. Men att stiga upp på morgonen… rysligt kallt!! Vi fick locka upp barnen varje morgon med en chokladbit!

Vi vaknade upp utvilade i Glen Helen, åt lite frukost och packade ihop för att fortsätta resan. Vi  lämnade nu McDonnel Ranges och styrde kosan mot Mereenie-loop. Den ökända sträckan som innebär 130 km kraftigt korrugerad dirtroad och långt ifrån mobiltäckning… Innan eftermiddagens Mereenie-loop hann vi dock med ett stop på förmiddagen i Gosses Bluff, en krater numera 5 km i diameter som uppkom för ca 142,5 millioner år sedan när en 600 m stor komet slog ned med en kraft 1 000 000 ggr större än Hiroshima-bomben.Vi slog om till fyrhjulsdrift och kunde köra genom kraterväggen (på en guppig väg) in till mitten av kratern. Här gick vi en liten 1 km-vandring upp till en topp i kraterväggen och belönades där med en fantastisk utsikt över hela kratern inifrån. 
Nu var det dock dags att ta sig an Mereenie-loopen. Man fick här råden genom flera vägskyltar att köra 4-hjulsdrift, ha bilbälte, köra med god teknik, hålla sig vaken och vara vaksam för vildhästar, vildkameler och kängurur. Samtliga vettiga tips. Vi hade dock även fått tipset att köra ca 90 km/h för att bilen skulle surfa ovanpå vägens tvättbrädeliknande yta. Det var även det ett synnerligt bra tips! Efter några timmars skakande (otroligt nog ramlade Johans lösa tand inte ut) hade vi sett flera vildhästar och 1 styck vettskrämd vildkamel. Med någon mil kvar till Kings Canyon stannade vi till på Ginty´s Lookout. En höjd med en makalös utsikt över Kings Canyon där man även fick campa gratis i 24 h. Så snabbt och lätt bestämde vi oss för att stanna där över natten. Upp med tältet, steka pannkakor och värma konservmat, göra en liten lägereld (tack vare Johan och Anna som samlade in brännbart material) och sen först njuta av solnedgången som fick Kings Canyon att glöda och sedan den fantastiska stjärnhimlen som inte stördes av ett enda ljus…

Även här vaknade vi upp utvilade, gick upp till en isande kall morgon, lockade upp barnen med choklad, packade ihop tältet och körde sista biten till Kings Canyon. Där vågade vi oss på den berömda The Rim Walk. Troligtvis den mest spektakulära vandringen vi gjort. Till och med barnen var helt tagna. Inte ett gnäll från barnen trots 6 km teknisk terräng talar sitt tydliga språk.
Efter vandringen fortsatte vi söder ut mot Uluru, men vi hade redan innan bestämt oss för att stanna några mil innan Uluru och sova en natt på Curtin Springs Station, en ranch längs med vägen som även erbjöd gratis camping. En ganska trist plats egentligen… en stor grusplan där man fick försöka välja ett ok ställe att plocka upp sitt lilla tält, men ändå ganska intressant att se att det är så här australiensarna gör. Stannar till vid ett ställe längs med vägen innan resan fortsätter nästa dag. Här nådde vår smutsighet orimliga gränser, vi var alla i stort behov av en dusch… på en ranch mitt ute i ingenstans… där det råder torka… och vattenrestriktioner…  Det fanns duschar, och i varje dusch kom det tre små rännilar vatten som alla pekade åt olika håll. Olle hade svårt att få ur schampot ur håret så innan Annas hår var urspolat… Vi blev dock renare!

Morgonen som kom följde samma mönster, vakna, jättekallt, locka med choklad, plocka ner tältet… Ni börjar se mönstret nu..
Men nu var det dags att få se Uluru. Vi körde in i Yulara ( samhället som är det enda stället du får bo i  inom naturreservatet Watarrka. Vi checkade in på campingplatsen som var enorm och faktiskt totalt fullbokad (vi hade lyckligtvis bokat innan) käkade lite lunch och körde sedan sista milen till Uluru. 
Enorm, magnifik och jättekonstig är väl bra ord på denna sandsten mitt ute på platten. Vi råkade hamna vid basen där det fortfarande finns möjlighet att bestiga Uluru (det skall förbjudas i oktober i år). Anna blev heltaggad på detta så hon och Olle klättrade i stort sett hela vägen upp. Johan och jag valde att gå en liten bit men vände sedan neråt igen då fjärilarna i magen blev lite för flaxiga. Stor eloge till Anna som orkade detta!
På kvällen hade vi bokat en astronomitur där höjdpunkterna bla var att vi i teleskop fick se Jupiter (med röda sträck som tydligen var pågående stormar) med tre månar och Saturnus med sin ring. Vi fick även lära oss att ta ut riktningen söder med hjälp av himlavalvet på södra hemisfären. Killarna som höll i turen pekade även ut vilka ljuspunkter som var Mars resp. Merkurius och flera stjärnbilder bla Mauis krok vilket imponerade stort på Johan!

Dagen efter (samma morgonritualer) körde vi till Kata Tjuta där vi tog oss an vandringen genom Valley of The Winds. En vandring på ca 2.5 makalösa km rakt in i stenkomplexet resulterade i en återigen storslagen utsikt. Vinden kanaliserades här mellan bergskammarna så namnet på vandringen fick sin förklaring. Eftersom det inte är lika roligt att se samma saker en gång till så var vandringen tillbaka lite mer beroende av chips och snask.. 
På eftermiddagen hade vi bokat cyklar till oss (2 cyklar, 1 barncykel och 1 tag-a-long-cykel till Johan) för att ta oss runt den ca 10 km långa vandringen runt Uluru. Eftersom Anna hade trötta ben efter bestigningen föregående dag bytte hon och Johan. Så Johan cyklade närmare 1 mil den eftermiddagen. En stor eloge till Johan! Dagen avslutades med att sitta på biltaket och beskåda solnedgången som fick Uluru att glöda.

Sista natten i tältet var det blandade känslor. Vi längtade alla efter en riktig säng, men vi ville inte att det skulle ta slut riktigt heller. Vi vaknade dock glada och nöjda, följde samma ritualer men lite lugnare för nu återstod enbart körningen tillbaka till Alice Springs, 445 km genom sandslätter, öken och stundvis bergskedjor. Tack vare ljudböcker så gick hemresan oförskämt bra. Ett litet glass-stop i Curtin Springs och ett lunchstop där vi fällde ut soltaket på bilen och stekte lite pannkakor. 

Tillbaka i Alice Springs sov vi sista natten på samma vandrarhem. På förmiddagen hann vi med ett besök på Anzac Hill, en minnesplats för de krig som Australien deltagit i, en liten dinosaurie-utställning, för att sedan avsluta med att skiljas från vår bil. Det slet lite i hjärtat på oss alla. Den hade tjänat oss väl!


Nu återstår 1 skolvecka för barnen, sedan är det 2 veckors lov. Detta innebär att de har gått halva sin skoltid nu. Otroligt.

subscribe

Få uppdateringar via e-post

Ange ditt namn och e-postadress för att få ett mail när medlemmarna du följer uppdaterar sin resa.

Close

Logga in med Facebook

Glömt ditt lösenord? Bli medlem
Close

Bli medlem